Klara, färdiga, gå.

Så är det igång. Uppsatsskrivandet.
För de som inte upplevt det så beskrivs det (även från lärarna) så här:

Vi ska idag lämna in ett underlag till den som vi förhoppningsvis ska ha som handledare. Alltså satt vi i skolan mellan 8.00 och 19.30 igår och försökte formulera vad vi kommit fram till att vi ska undersöka. Låter inte så svårt va?

När det ska göras enligt konstens alla regler, och inte bara förklaras rakt av, så får man till ca 3 sidor text på de timmarna.

Nu ska vi hålla på att leta, förstå, fundera, formulera, omformulera, slita vårt hår och ha allmän ångest fram till januari. Vad mysigt vi kommer ha det, Beckis och jag.

Dessutom kommer tydligen en något förhöjd stressnivå vara ett ständigt sällskap framöver. Varenda minut känns livsviktig, antingen för att hinna plugga, eller för att hinna vila från plugget.

Jag blev försenad på morgonen igår för att en tjej svimmade på stationen och vi var några som hjälpte till att ringa ambulans. Jag blev stressad.

Jag behövde dra iväg på mammografi mitt på dagen. Jag blev stressad.

Barnen hade svårt att somna och min träningsstund riskerade att bli inställd. Jag blev stressad.

Vad mysigt vi kommer ha det, mina stressnivåer och jag.

Januari. Det borde gå rätt fort. Hoppas jag.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Läs mer

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Läs mer

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.

Läs mer

attvarabob

Leta i den här bloggen