Fortsätt till huvudinnehåll

Bara en söndag.

Barn behöver röra på sig för att må bra. I alla fall våra barn. Så eftersom vädret var som gjort för utomhusaktiviteter packade vi dem i bilen och for till skogs.
Fast innan skogen blev utforskad utfodrade vi arvsmassorna på värdshuset. För inte så länge sedan var det Polarn som åt mycket och gärna, det gör hon inte just nu, nu är det tydligen en kinkig period. Istället har Pyret tagit över stafettpinnen. Hon som varit ointresserad av mat sedan minuten hon kom ut, äter plötsligt dubbla portioner och smakar på nya saker. Vi uppmuntrar och hoppas det håller i sig. 
Något Polarn är bra på är istället att springa. Alltså freaky bra. Hon springer fantastiskt långa sträckor utan att bli trött. Hon är också sjukt stark i överkroppen och har en otrolig balans. Kan det vara en blivande friidrottare kanske.

För att söndagen skulle vara lite rolig bestämde jag att vi skulle låtsas att katterna fyllde år så att vi fick låtsas ha kalas.
Vi gjorde tårta och svidande om till kalasklänningar. Polarn talade om att jag inte fick ha bara klänning utan att det skulle vara en riktigt kalasklänning. Så jag drog på mig den skräddarsydda sidenklänningen jag hittade på secondhand men aldrig har användning för. 
"Wow. Du är en drottning mamma!" blev omdömet. Fast det så hon ju häromdagen också, när jag hade jeans på mig. Det sitter inte i kläderna alltså.
Spegeln ser ut som om den upplevt kriget, men det är det ju alltid någon del av hemmet som gör nu för tiden. Drottningen städar och undersåtarna kladdar ner, inget nytt på genus-fronten här inte. 

Imorgon är det måndag. En rejält intensiv vecka drar igång. Jag behövde verkligen låtsas ha kalas och äta tårta i sidenklänning för att ta mig an den här veckan känner jag. Men jag har en bra vapendragare vid min sida, vi ska ta oss igenom den. 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.