attvarabob

Ibland är jag en relativt osocial person. Det märks i hur jag nu har börjat ledsna på "Nämen grattis!". Nu syns det så pass tydligt att grannar och ytliga bekanta på arbetsplatsen vågar sig på att säga så och jag borde förstås skryta våldsamt med mitt tillstånd och fullkomligt frossa i att äntligen vara gravid. Men det gör jag inte. Istället gör jag som idag och går lite fortare till porten och smiter snabbt in i hissen så att den hinner åka innan grannen hinner fram. För att slippa. Ibland överväger jag att svara: "Till vaddå?" när kommentaren kommer, bara för att jag är lite elak som person. Men jag är inte tillräckligt elak, för i slutändan vågar jag aldrig utsätta någon för den situationen. Istället smiter jag undan och gömmer mig,  som en liten fegis.

På pendeltåget kommer tre "tuffa" tonårsbrudar klampande genom vagnen och jag undrar: Varför måste man se så sur ut när man försöker leka tuff eller cool? Egentligen?

Att få barn innebär mer än att bli familj. Det förstod vi självklart redan innan, men vi behövde inte utforska området så värst ingående. Nu har vi börjat kika på den där andra världen, den kostsamma och komplicerade delen av föräldraskapet. Barnvagnar finns i hundratals olika modeller och kostar en halv förmögenhet. Så vilken väljer man? Bilbarnstolar, massor med olika modeller och prisklasser. Möbler, vilken stil vill man ha? Det enda området vi känner oss säkra på är leksaker, av den enkla anledningen att vi är överens om att begränsa det området rejält. Det övriga har vi mest begränsat till att vi inte vill köpa fåniga, hypade prylar, som att nej, det kommer inte bli en Bugaboo. Men självklart vill man ha bra, rejäla och säkra saker till sitt barn, någon rea-barnvagn från något Ukrinskt märke känns kanske inte så rätt heller. Det knepig är att veta vad man behöver innan man ens fått barnet. Vagnarna kommer ju med så många tillbehör och tillval att ångesten kommer krypande bara...

Även om jag känner mig tröttare än vanligt så är jag tydligen i rätt bra form. Vi tänkte passa på och ta en promenad i det fina vädret, så vi åkte in till Stockholm södra. Därifrån gick vi Ringvägen ner till Eriksdalsbadet och tog en fika. Vi fortsatte utmed vattnet bort till Tantolunden, gick upp till Liljeholmsbron, över den till Midsommarkransen. Där tog vi nästa stopp med en fika hos svärföräldrarna. Sen åkte vi hem och åt middag. Jag känner att jag har, peppar-peppar, haft tur med min graviditet, för ärligt talat märker jag inte så mycket av den. Som sagt, lite tröttare och mindre energi än vanligt, i övrigt lite nästäppa, torr hy, gravidhjärna och kramp i vaderna någon gång ibland. Det är väl det. Kanske är det belöningen för att vi fick vänta så länge. Jag hoppas det håller i sig.

Vår tonåring på jobbet. Oh My God. Hennes uppgifter för dagen på vår avdelning avslutades med att hon fick höra att hon hade gjort ett bra jobb idag. Men att hon måste ringa till oss om hon blir sen på morgonen. Av sju arbetspass har hon varit i tid en gång. Hon var sen även idag. Hon fick ingen utskällning, det var vänligt men bestämt. Hon fick höra samma sak som vi redan har sagt sex gånger. Men det gör henne så ledsen påpekar en annan kollega senare. Vi borde vara snälla, vad gör det att hon kommer för sent? Hon är ju bara 18. Är det verkligen att vara snäll mot henne att låta henne komma som hon vill på ett jobb som hon får lön för? Blir inte det en väldig chock för henne när hon kommer till nästa arbetsplats då? Är det inte snällt att säga till henne att det är okej att hon blir sen ibland, bara hon ringer och säger till? Är det inte snällt att vi har slutat påpeka alla fel hon fortsätter att göra efter hundra genomgångar och istället bara berömmer det hon gör bra? Att ...

På jobbet var det en kollega som ännu inte sett att jag var... ...något rund. Det känns ju som en uppiggande kontrast till "Men vad stor den har blivit!" Flera andra kollegor var helt övertygade om att jag redan hade barn och hamnade i en diskussion om varför de fått för sig det. Slutsatsen de kom fram till: Jag hade ett så moderligt sätt. Det tyckte jag var himla skojigt. Jag ser inte mig själv som en moderlig typ. Än. Det kan ju komma nu då. Förhoppningsvis. Men det är ju spännande hur det skiljer sig mellan andras bild av en som person och den egna bilden man bär med sig.

Ja se ungdomen av idag. Vi har en ny tonårig-sommarjobbare på jobbet. En som efterträder det praktexemplar av mogen, ansvarsfull, smart, förnuftig och trevlig ungdom vi hade tidigare. Nog för att vi blev bortskämda då, för så vuxna och mogna är sällan 18-åringar som den tjejen var, men det känns jobbigt att vi nu har fått ett praktexemplar åt det motsatta hållet. En som inte förstår instruktioner om hur man brer smörgåsar, inte förstår instruktioner om hur man bäddar och spritar vårdbritsar, inte förstår instruktioner om hur man plockar lakan, inte förstår instruktioner om hur man kommer i tid. Inte ens efter 4:e gången hon får det förklarat. Kanske beror det på att det lilla livet mest måste prata om sin bantning och hur yr hon är för att hon inte äter frukost. Eller om hur sjukt svårt det är i skolan, så svårt att hon aldrig någonsin gjort ett prov där hon inte fuskat. För alla fuskar. Alla. Vi som aldrig fuskat på ett prov var sjukt konstiga. Det kan också bero på att den unga...

För några år sen var det fantastiskt roligt att få en ny mobiltelefon. Nya funktioner, nya inställningar, allt som skulle fixas, hittas och läras. Nya saker var överhuvudtaget lite skrämmande, men allra mest spännande. Så är det inte längre. Plötsligt är en ny mobiltelefon ett hinder i vardagen, ett problem som måste lösas, en massa nya saker som inte alls är så där som allt brukade vara. Helst vill jag att den nya telefonen ska komma färdigfixad och med exakt samma funktioner som den gamla, så jag slipper lära mig något nytt. Samma problem infinner sig när mail, blogg och liknande funktioner byter utseende, lägger till nya saker eller förändras på något sätt. Jag hittar inte, blir frustrerad och irriterad. Det är knappt jag orkar lära mig ny musik. När jag var "yngre" kunde jag inte föreställa mig att inte ha koll på topplistorna, för ny musik var väl roligast. Nu laddar jag ner nya skivor från artister jag känner till och vet inte vilka hälften av artisterna på toppli...

Idag var det dags igen för Toshiba att bli upplyst, för fjärde gången. Jag höll andan hela förmiddagen helt i onödan, för det gick bra. Barnmorskan var noggrann med att se att allt var på sin plats, i rätt form, och storlek. Vi har sett vår varelse från topp till tå och fått alla delar utpekade och godkända, till och med fingrar och tår är räknade. Men nej, vi tog inte reda på vad det var, vi såg ingenting som gjorde att vi anade något heller. När barnmorskan frågade sa vi att vi inte ville veta, vilket gjorde honom lättad, för han hade ändå inte sett riktigt. Toshiba är en livlig och envis varelse som inte riktigt vill posera för kameran. Vi hade dessutom det här ultraljudet lite sent, vilket gjorde att Toshiba var precis liiiite för stor för att få plats på en bra helbild, vi fick "nöja oss" med en profilbild av ansiktet. Det gjorde inget, att vi fick se att allt var bra med livet var belöning nog. Kanske, bara kanske, kan jag slappna av lite till nu. För ett tag i all...

Sömnen har inte riktigt infunnit sig de senaste nätterna, jag har vaknat i vargtimmen bara för att vrida och vända mig i timmar. Jag vet varför. I morgon är det ultraljud. Därför. "Åh! Ska du på ultraljud, vad härligt!" Nja. Om allt är bra så är det ju jättehärligt, men jag kan inte låta bli att oroa mig. Jag är rädd för att höra att något gått snett, att det är något fel, och därför är ultraljudet inte något jag går omkring och ser fram emot. Jag är nervös och orolig. Men efteråt, när man fått veta att allt ser bra ut, då njuter jag. Som bara den.

Det var ett tag sen nu, men äntligen är det dags för: "Veckans blåsa"

Sådär. Nu har jag skaffat Facebook. Hundra år efter alla andra. Men det här är verkligen inte min arena, jag har noll koll, vilket betyder att det kommer ta några veckor (läs månader, om inte år) för mig att förstå hur det hela fungerar. Så om ni har några minuter över, hjälp mig, för jag fattar ingenting.

Någon som uppskattar att mattes mage blivit rundare.

Behövde jag dom? Inte alls. Har jag så det räcker? Garanterat! (Och lite till.) Är det rätt för mina fötter just nu? Säkert inte. Var det fullkomligt onödigt? Jajamensan. Var dom på 50%? Ja. Ville jag ha dom? Så enkelt var det.

Ni förståsom är insatta i vårdsvängen kan förstå hur skojigt det är att ha en sjuksyrra i teamet som gnäller massor, hela dagarna, på hur dåliga folk är på att följa de basala hygien rutinerna, men själv har långa naglar och bär klocka. Jag blir både road och oroad.

Såna där som smiter med när man går genom spärrarna. Ni vet, de där som väntar  utanför spärren och sen går tätt bakom när man blippar sitt kort. De som alltså inte köper egna kort. Så jädra irriterande.

Eftersom blommor har en känsla för rättvisa så håller orkidéen som maken hade av en stängel på, att bilda en ny. Väldigt rart av den att förstå att det inte var mitt fel och därför kompensera mig på det här viset.

Jag minns att jag hörde talas om någon matvarukedja som för några år sedan skickade alla sina anställda på kurs för att lära sig hur man skulle bete sig mot kunderna. Det skulle Lindex också behöva göra. I alla fall där jag bor. Maken till mängd av otrevliga, nonchalanta och dryga expediter har jag nog aldrig varit med om. Det är vansinnigt trist att ge ett leende och få ingenting tillbaka.

"Du är så cool med din graviditet." Sa kollegan idag. Hon tyckte att jag var så lugn, bara gick omkring där med min mage, utan att gnälla eller klaga, som om allt var som vanligt. Att jag dessutom avslöjat att jag inte läser några "vänta-barn-böcker", eller besöker "följ din graviditet vecka för vecka" hemsidor, eller appar, gör folk lite förundrade. Likaså att jag kan ha svårt att svara på vilken vecka jag är i. Men jag tror inte att det bara har att göra med min personlighet, det har säkert också att göra med det faktum att jag inte har vant mig vid det här ännu. Vi har knatat in i vecka 20 nu (ja, jag har kollat), det är ju 5:e månaden. Det är ju mycket. Men jag blir fortfarande förundrad över att jag ska vara den gravida kvinnan. Jag blir chockad när jag råkar få syn på mig själv i fönster och speglar, jag känner liksom inte igen mig själv. Skulle jag vara badbollen, kanonkulan, preggot, tjockisen, ha bulle i ugnen, vänta barn, bli mamma? Nääää...

Vissa arbetsdagar är ju kämpigare än andra. Det är kanske inte är jättejobbigt när man har arbetslunch med kollegorna till den här utsikten.

Lite kaffe hemma hos Å och samtalet kommer osökt in på skillnaden mellan kvinnor och män. För det finns ju så många. Jag minns att min biologilärare pratade om huruvida det var genetiskt eller inte och talade om ett experiment med apor som skulle tyda på att det fanns genetiska skillnader mellan honor och hannar. Oavsett hur det står till med det så är det alltid intressant att när man pratar med andra brudar så hittar man vissa beteenden som alla vi kvinns verkar få stå ut med. Som att karlar inte kan leta efter saker, exempelvis i lådor, utan bara öppnar, stirrar och säger att där fanns den inte. Kvinnan som kommit med påståendet att saken i fråga ligger där, får gå till lådan, öppna den helt, lyfta på något och plocka fram det eftersökta föremålet. Hur svårt är det? Sen finns det skillnader inom förhållanden som kanske har mer med personligheter att göra, än med kvinnligt och manligt. Som att jag tänker "Åh vilken härlig bonus vi har fått med den här graviditeten! Vi måste...

Jag har varit så fånig att jag minsann har sagt att jag kan tänka mig att avbryta min föräldraledighet nästa sommar och hoppa in som sommarvikarie då med. Toshiba skulle vara en sådär sju månader. Jag tänker att jag är en lätt rastlös själ, lite grann bara, inte så farligt, som dessutom är så välsignad att jag tycker om mitt arbete. Alltså, jag kan tycka att det är pestigt mycket att göra, vara skittrött efter en arbetsdag, vilja spy av trötthet när jag vaknar, men ändå se fram emot min arbetsdag. Se fram emot den riktigt mycket. Men se det får vi nog se. Säg inte det du. Vänta du bara. Oj, oj. För ni förstår, livet kommer förändras så himla mycket när jag får barn. (Jo, det räknar jag väl med.) Jag kommer tycka att det är så mysigt att vara med mitt barn. (Ja det får jag väl verkligen hoppas.) Tiden kommer gå så fort. (Det gör den väl alltid?) Men jag kanske ändå vill ha lite vuxet sällskap. Lite andra arbetsuppgifter. Lite variation i vardagen. Och att min make också är för...

För en tid sen hade jag mega-blåsan-Oskar under mina fötter. Den har läkt och gör inte längre ont, men det tar lite tid för huden att verkligen återhämta sig. Nu äntligen har jag lekt den skräcködla jag innerst inne är och ömsat skinn.

Allt som står i Aftonbladet är sant. Fast just det här var väl ändå ingen direkt nyhet?

När man blir äldre är det väldigt roligt med lite nostalgi. Som b-filmer från en svunnen tid. De var roliga för mer än 20 år sen. De är roliga nu. Fast på ett annat sätt. Någon mer som kommer ihåg "Critters"?

Veckans färg på tassarna: Typ, Minty fresh.

Den där bi-svärmen på rymmen i city. Ganska imponerande syn.

Vi har klivit in i vecka 19 nu. Snart halvvägs alltså. Jag har börjat känna ett sug efter kaffe igen. Men jag har inte börjat känna Toshiba än, fast så många säger att det är nu man börjar känna. Så självklart börjar en liten förbaskad röst pipa i bakhuvudet om att något har gått snett. Rara kollegor och vänner påpekar att de värsta hormonsvallningarna har paus, det är därför man börjar bli lite av samma människa som man var för 19 veckor sen. Dessutom så känner jag visst Toshiba, fast jag vet inte att det är det jag känner för jag vet inte hur det ska kännas. Det är ju säkert precis så det är. Ytterligare ett ultraljud om ett par veckor kommer lugna ner mig igen. För ett tag. Jäkla hysterika och hålla på. Tänk då hur många veckor det är kvar att nojja på. Herrejisses.

En kollega insjuknar hastigt och från en dag till en annan svävade hon plötsligt mellan liv och död. Patienter går bort. En annan kollega blir nästan nermejad av en gasande bil men lyckas ta sig undan, bara för att se sin älskade hund bli överkörd. Hunden måste senare avlivas. Patienter lever vanliga liv som plötsligt totalt omkullkastas när psykoser, manier och depressioner slår till. Jag kan inte låta bli att känna mig ödmjuk över hur skört livet är och lite skrämd över hur snabbt det kan vända. Den där vardagen vi tar oss igenom tills vi påminns om hur vi aldrig egentligen kan ta något för givet.

Jag ser på nyheterna att SLs höjda biljettpriser har resulterat i minskad försäljning. Om jag hörde rätt sa de 47 000 färre sålda månadskort. Tänk om fler kunde förstå att höjda priser inte nödvändigtvis betyder ökade intäkter.

Här jagar man skor som inte gör ont. Man lägger många kronor på sånt som ska vara snällt mot fötter; skor med bra stötdämpning för kinkiga knän och höfter. Skor som ska ha bra passform så man slipper skavsår. Ecco-skor alltså. Man köper till och med flera. Likt förbannat står jag där med sår och blåsor, som gör att jag går konstigt och därför får ont även i knän och höfter. Med såriga, ömma fötter går jag förbi skoaffären och går lite uppgivet in för att det är rea-skyltar i fönstret. Jag provar ett par sandaler som kostar 245 kronor på rean. Nu har jag använt dom på två långpromenader, med redan trasiga fötter, utan att få ont, skavsår, blåsor eller värk. Det var ju jäkligt typiskt.

Vi har haft världens raraste tonårs-sommarjobbare till ovärderlig hjälp. Att hon dessutom ordnade världens godaste godsak för att hon hörde att det var min favorit gör henne bara ännu sötare. Jag älskar baklava.

Att katten väcker mig klockan 4:39 med en dansk skalle, för att sen börja trampa mig i ansiktet och spänna högt. Gör absolut ingenting. Ingenting alls.

Middag.

Så rullar vi ut den röda mattan, korkar upp champagnen och blåser en fanfar, för idag var det premiär. Första gången jag bar ett par mammabyxor. De var lite stora runt magen ännu (fast så många promt ska kommentera vad stor min mage har blivit) och det blev ganska varmt med dubbel resår och ett lager t-shirt utanpå. Men det var skönt. Väldans skönt. Varför är inte kläderna för alla kroppsformer lika sköna? Och hur ska jag vänja mig vid vanliga, osköna kläder efter det här? När vi ändå pratar mammakläder så säger vi ett rungande Buuuuu till alla kedjor som slutat med mammakläder, som Lindex och KappAhl, men också till H&M som bara ska ha mammaavdelningar i de stora butikerna som typ i city och de stora galleriorna. Ute i förorten, där jag bor, fanns det en ganska stor avdelning med mammakläder, en större avdelning än i butikerna i galleriorna. Men så för några veckor sedan, precis när jag äntligen har användning för den, så är den borta. För gott. Buuuuu!

Ansikten på alla dessa människor. De senaste åren har det blivit väldigt många. Först var det alla dessa kunder som sprang förbi. Sen rasslade det till med flera års varierande klasskamrater. Lägg på en massa patienter på det. Då har vi inte räknat löst folk som grannar, kassörskor och korta möten. Nu har jag blivit riktigt dålig på att känna igen folk. Jag tvekar att hälsa på ett bekant ansikte eftersom håg inte riktigt kan placera var ifrån jag känner igen det. Pinsamt. Och ganska jobbigt. För det går åt mycket tid att fundera över var jag sett människor förut och om jag borde sagt hej. Så hej allihop, sådär i för- och efterskott.

Jag hade hoppats att den där beryktade gravidhjärnan skulle vara en myt. Det var den inte. I alla fall inte för mig. Om det beror på hormoner, trötthet eller bara lite extra att tänka på vet jag inte, men lite mer disträ och fumlig är jag. Då är det en fördel att arbeta inom vården. Jag kan alltid skylla på att min arma hjärna blir förstörd av att sprita händerna varannan minut och ytsprita föremål flera gånger i timmen. Fast jag vet inte om någon köper det argumentet.

Det är en ny vecka och därför dags för: Veckans blåsa!

När det regnar och sommardagen eller kvällen ska spenderas inomhus så kan man gå in på SVT Play. Där kan man titta på programmet 80s. Riktigt roligt för oss gamlingar och fullt av nostalgi.

Under åren har jag många gånger fått höra frågan om det inte är dags för oss att skaffa barn snart. En del har ställt frågan på ett försiktigt och ärligt sätt som kanske har öppnat till att jag har kunnat och orkat förklara hur det ligger till. Andra har frågat på ett "Vad håller dom på med egentligen? Inga barn ännu, så konstiga människor." sätt. Som bara leder till att jag får ont i hjärtat och blir ledsen. De allra känsligaste har inte frågat alls, vilket jag har uppskattat allra mest. För en del förstår att frågan leder till otroligt privata delar av en människas liv och delar i ett förhållande som kanske inte är så roliga att dela med sig av. Ibland när jag har vågat dela med mig av vår situation har jag blivit bemött med de där "goda råden" jag har varit så förtjust i, eller "Man kan ju leva utan barn" kommentaren. Så frågan har varit laddad att få och lika laddad att svara på. Nu då. Nu slipper jag ju det där. Jo. Fast nu har jag istället få...

...är svaret på varför pelargoner är världens bästa balkongblomma.

Jag testade hur det var att sova fyra timmar och sen jobba en hel dag. Det gick ju det med. Alltså det gick ju inte bra , men det gick. Jag fick lite svårt att prata, snubblade lite på orden ibland, och hade vissa problem att hålla ögonen öppna när jag spenderade eftermiddagen framför datorskärmen. Men på det hela taget måste jag säga att det funkade, för inga patienter glömdes bort, inga bokningar blev fel och inga telefonsamtal missades. Varför jag bara sov fyra timmar? För först bråkade Toshiba (alltså lite graviditetssymtom) med mig, sen tog katten över. I natt ska jag hämnas på dem båda. Jag ska sova så vansinnigt djupt att inget de gör kan väcka mig. HA! Jag ska bara hålla mig vaken tills natten kommer.

Jag sa ju att jag arbetar på en trygg plats för ett preggo. Med jämna mellanrum har jag kollat min puls och syremättnad, bara för att jag kan. Det roade jag mig i och för sig med även innan jag började växa. Idag tyckte kollegan att vi skulle kolla blodtrycket. Bara för att vi kan. Alla siffror fortsätter att vara fina. Så nu vet ni det.

Vårt nya favoritprogram är gamla avsnitt av QI på BBC entertainment. En blandning av fakta och fånig humor. Precis som jag är.

När man är gravid förändras kroppen. Det vet ju alla. Det visste jag med. Sen står man där och upplever det, på nära håll så att säga. Det visste jag inte alls hur det var, för det kan man ju inte riktigt förbereda sig på. Att se kroppen växa är märkligt i sig, speciellt när vågen inte rör sig, men det är inte pinsamt. Men boobsen. Vad i helskotta! Jag har lekt planka i 37 år, jag har inte haft den blekaste aning om hur det är att leva med boobs. Nu ska jag på en millisekund vänja mig. Jag är inte helt bekväm med situationen, det känns lite pinsamt att gå omkring med de där utväxterna. Fast, jo, självklart är boobs helt naturligt och kvinnligt och allt det där, men jag har ju aldrig haft några. Nu har jag det. Klänningarna med urringning knäpper jag igen lite extra med en säkerhetsnål bara för att den där klyftan som stirrar tillbaka på mig när jag tittar ner, ska stirra lite mindre. Så ovan är jag vid mina nya bihang. Fast jag kommer väl vänja mig antar jag, men det kommer...

Får jag presentera dagens blåsa: Under foten denna gång. Storlek: Som en femkrona. Gjord av 3 år gamla skor som promenerat runt hela Rom. Och som har en tvilling under andra foten.

Vi har ju några såna dära katter här hemma. En del dagar är dom väldigt gratis. Som när min sagopalm (cycas palm), som jag fick av E för många år sedan, blir helt oskyldigt attackerad. Den som har tagit säkert sex, sju år på sig att skjuta iväg nya, fina, blad. Nya, fina, blad som nu är söndertuggade. Små monster är vad dom är. Jag börjar förstå varför människor med trädgårdar är så irriterade på rådjur.

Man vet att man är tillbaka i arbetslivet när man vaknar med krämpor. Dagarna som slö student är över, för ett tag, nu ska kroppen slitas lite. Jag har träningsvärk från att rulla alla sängar, ont i benen från allt arbete i stående ställning, och ont i handleder från all dokumentering på dator. Precis som det ska vara när man har varit borta ett tag. Men mest träningsvärk har jag nog i knoppen, inte bara av att komma ihåg alla rutiner och alla patienter, utan också från att "hålla tungan rätt i mun" när dokumenteringen ska skrivas. Det är svårt att skriva när man inte får skriva hur som helst och reglerna skärps hela tiden. Dessutom passar jag mig noga för att hamna som veckans journalgroda, fast jisses vad roligt det kan vara att läsa andras journalanteckningar. Det där med det skrivna ordet är ju tydligen utdöende till att börja med, när det dessutom är hårt reglerat hur och vad man får skriva så blir det förvånansvärt ofta ren pannkaka.

Expediterna på H&M är väl inte alltid det bästa i serviceväg, men att det har hänt mig flera gånger att de glömmer att ta bort larmet på varorna är under all kritik. Så jädra irriterande! De har dessutom olika larm i olika butiker, så butiken närmast kanske inte kan ta bort larmet. Man får snällt åka genom halva stan för att få hjälp. Lika jädra irriterande var att jag hann kasta kvittot innan jag såg larmet den här gången. Då får man ingen hjälp någonstans. Klantarslen!

Något som irriterar mig i allra högsta grad är när människor är överdrivet käcka. Så det här irriterar livet ur mig.

Vad har hällts i vattnet egentligen? Något måste det vara, för maken till mängd av förvirrade människor har jag aldrig varit med om! Då börjar ändå jag, som preggo, bli rätt van vid det här med förvirring. Att jag var den med mest koll tyder därför på en kaotisk värld just denna dag. Människor som var där de inte skulle vara, men inte där de skulle vara. Ord som förmedlades men inte nådde hela vägen fram, som ett "tysta leken"-maraton. En telefon som aldrig slutade ringa. Ord som borde förmedlats, men inte ens kom iväg. Kaos och kalabalik hela dagen lång. Jag undrar hur jag ska lyckas förmedla till "alla" att det faktiskt är sommar och semestertider, alltså ska det vara lungt och stillsamt på jobbet. Inte mer att göra än någonsin och fullt av oväntade situationer som uppstår en gång på tusen. Jag var trött som en gnu när arbetsdagen var slut men tänkte ändå ta mig den där promenaden hem. Nu eller aldrig. Jag hade bestämt sig för att ta det lugnt första v...

Idag har inte varit en bra dag för preggo B.o.B. Jag har under dagen känt att mista steg sker i uppförsbacke, gått omkring och tänkt "kämpa på, lite till". Det håller ju inte i länden. Så idag kom min första gråtattack, baserad mer på utmattning än hormoner tror jag. Jag känner generellt att det är svårt att plötsligt vara slav under någon annan, att bara böja sig för vad kroppen vill. Den där kroppen som inte är min längre. Det är inte helt lätt att gå från den som orkar lite till efter att kroppen börjat protestera, till att behöva dra i bromsen fast jag själv vill fortsätta. Det känns... ...mesigt. "Ursäkta men jag måste sätta mig ner och vila lite." Äh, lägg av. Att sitta som en prinsessa på tronen medan maken tar hand om hemmet, eller att sätta sig ner under rapporten på jobbet och sätta sig med en dricka när minsta paus mellan patienter uppstår. Det gör mig lite deppig. Min något rastlösa sida blir dessutom aningens, tja, rastlös, av att se saker so...