attvarabob

Så kom dagen när det var dags att säga farväl. Alltid så himla svårt. Extra svårt med två förtvivlade barn. I en sådan stund, när jag själv letar efter den vuxna i rummet, så är det mycket begärt att jag ska vara den som är stark. Jag får den känslan ibland, att jag inte orkar vara den som är stark, som ska ta hand om, hålla ihop och förklara, men så måste jag det ändå för deras skull, och då klarar jag det en liten stund till. Men lätt är det inte, så jag är väldigt tacksam för fint bemötande av en riktigt proffsig veterinär. Han fick vara den vuxne i rummet.  Inte var det lätt att komma hem heller. Dels för att jag helst hade velat vara ifred, gett mig ut för att springa eller något, men istället fick titta på film och krama arvsmassorna. Visste inte riktigt det om mig själv; att jag vill vara ifred när det blir tungt på det här sättet, jag tror inte det har varit så förut. Det var också jobbigt att se den andra katten vilset och lite rastlöst gå runt och leta och jam...

Kan man kalla det rocktant?

Vårt fluffmonster  har fått en ny kompis: En Furminator . Världens bästa namn tycker jag som är av generation Terminator . Jag fick bara använda den en liten stund innan hon gick från att spinna och kela till att morra och gömma sig under badkaret. Hennes vanliga rutin vid borstning. Men utifrån det jag hann testa så kändes den fantastisk, mycket bättre än de vanliga borstarna. Med lite tur har vi kommit ett steg närmare att inte hamna i världskrig hon och jag, varje gång jag försöker undvika att hon får rastafrisyr.  Måste ju säga att en bra sak med Corona är att den gjort oss alla till nätshopping experter.

Snart är det påsk, och det var till påsk för tre år sen som jag fick mitt jobb. Dryga två månader innan jag tog min kandidatexamen.  Det slår mig ibland vilken grej det är, att lilla jag gick på Universitet. Jag tillåter mig ibland att känna mig stolt över det. Att förstå att det inte är så bara att vid 35 säga upp sig från en fast anställning, plugga Komvux i tre år jämsides med fertillitetsbehandling, och sen med två nytillkomna barn och vid 40 plus ta sig igenom 3,5 års universitetsstudier.  När vardagen kliver in och jag bara hanterar mitt arbete, vet saker, tar hand om uppgifter, och ibland lär mig nya saker, då är det ju ingen skillnad mot alla andra jobb jag har haft. Dessutom är jag i en miljö där de allra flesta har många års studier i bagaget, en del håller fortfarande på eftersom vi har så många kollegor som forskar, så det är liksom normen på något sätt. Och då glömmer jag ibland bort vad jag klarat av.  Men emellanåt tillåter jag mig själv att kom...

Efter lång och intensiv planering var Polarns dag äntligen här. Som hon har längtat. Hon sov knappt under natten, fylla 7 var tydligen väldigt stort. Självklart vaknade hon innan de flesta, så jag fick be henne gå tillbaka till sin säng medan jag väckte de andra och förberedde frukostbrickan.  Med skönsång och tårta kunde vi sen inleda dagen, helt enligt hennes önskemål.  Mycket av dagen var planerad kring vad hon ville äta. I alla fall fanns en tydlig plan till frukost; ostfrallor, yoghurt, bär och ägg. Och lunch; tacos med prinskorv och ananas, ingen aning om hur hon kom fram till den senare kombinationen. Självklart hade det beställts lördagsgodis och marängtårta också.  Förutom ätbara saker hade hon önskat sig en skattjakt och att få titta på film. Sen var Pyret en härlig storasyster som spelade spel och lekte med de nya presenterna, det var nog den bästa presenten av allt. Som hon avgudar sin storasyster.  I högen av presenter som var inslagna i papp...

Fick tipset av en arbetskamrat att kolla in den här: Man kan anmäla sig, sätta upp olika träningsmål på hur fort man ska klara av en distans, och sen hämta ut en medalj. Kanske vore något om jag kollar min statistik: Det är dessutom bara de pass jag registrerar för "gång", sen tillkommer att jag springer, kör crosstrainern och går hitan och ditan under dagen.   Jag skulle med andra ord kunna ta hem många medaljer på bara en månad. Men för mig räcker det att veta att jag går motsvarande Engelska kanalen eller Inkaleden i avstånd varje vecka, det impar på mig själv. Dessutom har jag ingenstans att ha några medaljer. Men ändå, ett roligt koncept.

En av mina fina kollegor kom in med den här imorse: Hon sa att hon inte kunde säga något för att lindra det svåra beslut vi fått ta, men ville ge någon tröst. Hon är, liksom jag, kattägare. Jag blev så klart tårögd. Jag fick under dagen fler påminnelser om vilken härlig arbetsplats jag har. Som att en kollega till lunchen började grädda våfflor. Han hade åkt hem, fixat smet och tillbehör och tagit med tillbaka. Våffeldagen till ära. Jag hade också några möten med kollegor där jag kunde luta mig tillbaka och bara observera dem vara briljanta i sitt arbete, vilket är så himla lärorikt. De är även generösa i sina beröm mot andra, och jag fick några doser uppmuntran.  Jag fick inte bara beröm för mitt arbete under dagen, utan också för denna: Får alltid höra att den är väldigt snygg. Mest gillar jag den för att det känns lite som att smyga runt i pyjamas hela dagen utan att någon märker det.  Och jag och min förklädda pyjamas kunde ta en luchpro...