attvarabob

Jag har funderat och känt efter och kommit fram till att det är dags för bloggen att tacka för sig.  Det har varit väldigt skönt att ha en plats där jag haft möjlighet att fundera kring tillvaron. Att skriva om sina tankar, känslor och upplevelser, att behöva formulera sig, ger fantastiska möjligheter att förstå sig själv och få lite perspektiv. Kanske kan jag vara så djärv att jag kan påstå att det har bidragit till att göra mig till en mer reflekterande person.  Men livet förändras. Jag ägnar stor del av min vardag åt att fundera kring hur jag ska formulera mig och vad jag tänker och känner. Det blir allt svårare att orka ägna stunder utanför jobbet åt att reflektera och analysera. Jag ägnar också stor del av min tid åt att kliva in i människors liv och det gör mig lite mätt på att dela med mig av min egen tillvaro.  Så för de som har tagit sig tid åt att läsa mina små berättelser ur vardagen, tack. 

Jag ägnar min arbetsdag åt att lyssna på människor som beskriver och berättar om sina och sina anhörigas svårigheter. Dessa berättelser förvaltar jag och försöker hitta hjälp och stöd för. Ibland finns inget annat stöd att ge än att lyssna på när de berättar om det som är så svårt. När jag går hem hämtar jag arvsmassorna, jag lyssnar på hur deras dag varit och alla funderingar de fått under dagen. Jag ordnar middag, hjälper till med läxor, kläder, tandborstning, hår och godnattsaga. Efter att barnen lagt sig har jag någon timme för att inte lyssna, hjälpa eller ge stöd. Då ska väskor packas, matlåda fixas, kläder plockas fram, saker plockas undan och ett snabbt hopp in i duschen innan jag själv ska lägga mig. Det blir inte så mycket plats kvar för mig, känner jag. Dagarna känns som att de bara rusar förbi i någon evig loop, ständigt står jag och borstar tänderna. Någon gång emellanåt blir det en lugn stund på jobbet, någon gång emellanåt träffar jag en god vän, och jag får vara b...

Det börjar bli lite tröttsamt att ha så kass sömn. Jag vaknar fortfarande vid 4 varje natt, nu när jag är ledig hinner jag i alla fall somna om någon gång strax efter 5 och sova någon timme innan Polarn vaknar. Utöver det vaknar jag titt som tätt av att jag är varm och obekväm, fast jag sover med öppet fönster alla nätter. Samlar också på mig vätska emellanåt, vilket påverkar sömnen en aning, om man säger så. Kroppen och knoppen får svårt att hänga med i av sömnbristen, jag går runt med en ologisk blandning av otrolig rastlöshet och känsla av att treva runt i en dimma. Vill massor och känner mig stressad, samtidigt som jag inte vill något alls och inte riktigt ser någon poäng i att ta tag i saker. Det är ju väldigt mysigt det där med åldrande, så naturligt att kropp en förändras och går igenom olika faser. Den här tiden i ens liv ska visst göra att kvinnor känner sig stärkta. Kanske är det den gamla devisen "Det som inte dödar en gör en starkare" de tänker på. Jag kommer ...

Idag på dagen för ett år sedan var vi och bowlade med Pyrets bästis och hans familj. En första träff med båda familjerna efter att vi uppmärksammat på varsitt håll att de där två hade påbörjat en härlig vänskap. Det har blivit många träffar sedan dess. Idag firade vi årsdagen med att bowla och äta lunch. Vi firade också att de snart kommer gå i samma klass igen. Ordningen är återställd.

Det behövdes bara en kort tid ledigt från skolan där Pyret ständigt påminns om hur man är en bra kompis, för att hon ska falla tillbaka in i mönstret hon fick inlärt från förra skolan. Där kompisar trycker ner varandra för att höja sig själva. Så det gör hon nu, trycker ner sin lillasyster genom att påtala att allt hon gör är fel. Hon lyssnar bättre nu, märker fortare att det inte blir bra, tar åt sig och försöker göra bättre, och det är en fin förändring. Jag förstår att det är svårt för henne att vara i en miljö där alla blir nedtryckta under så lång tid och sen ändra sig på en kvart, men det är ändå lagom påfrestande att behöva vara den ständiga domaren. Det är också tungt att se Polarn bli ledsen och känna sig nedtryckt. Idag hade jag bokat biljetter till musikalen Monstret och människorna på Junibacken. Vi läste ju boken om monstret Frank, så det kändes självklart att vi skulle se musikalen. Jag hade tänkt att vi skulle göra en heldag av det; äta lunch på stan och fika innan. ...

Precis när man trodde att hetsen hade lagt sig. Just när de till och med börjat muttra att de inte gillade Anna och Elsa. Då är väl Disney så himla smarta att de släpper Frost 2 och vips så är ju det en måste se film. Jag tog därför med mig arvsmassorna till storstaden idag. Polarn sa efteråt att filmen var jättejättejättejättejättejättejättejättejättebra. Pyret vill ju vara coolare än så, men ville säga saker om handlingen hela dagen, och berätta hela handlingen för herr B.o.B. när han kom hem. Jag måste erkänna att den var lyckad för att vara en tvåa, lite mörkare story och lite pampigare. Eller så kanske det lite mörkare temat bara passade mitt humör just nu. Att vara ledig leder liksom alltid till besvikelse och en känsla av att ha fastnat i Måndag hela veckan. För ledig är jag ju inte, jag får inga sovmorgnar, jag ska fixa frukost varenda morgon, jag får tusen förfrågningar om tjänster per dag -alltid inleda med " mamma? ", och jag får ägna vansinnigt mycket ti...

Jodå, vi fick med oss arvsmassorna ut i skogen igen. Den här gången en runda på 5 km i en annan skog. Den där gula slingan ser ju inte så farlig ut, och 5 km är väl ingenting. Fast över hala rötter och stenar var det något av en utmaning. Lite extra tid tog det när Polarn snubblade på en sten och slog i knät. Jag fick sitta och trösta en stund medan jag funderade på hur vi skulle orka bära henne hela vägen till bilen när det var typ en timme promenad kvar. Men hon åt en clementin och vandrade vidare. Jag blir lika imponerad över hur mycket arvsmassorna orkar, varenda gång. Annars var det stort fokus på Legobygge idag. Pyret har börjat knäcka koden och kan bygga på egen hand, och hon var väldigt nöjd med sina Lego Friends. Polarn har ju haft en särskild talang för det där länge nu, så det Ninjago-skepp hon fick i julklapp bygger hon helt självständigt. På kartongen står det från 9 år, men det kan ju inte hon läsa. Polarn har nu siktet ställt på en giganti...