attvarabob

Polarn vaknade vid samma tid som hon brukar gå upp. Så klart. Eftersom vi var lediga och kunde ta sovmorgon. Men så kröp hon ner hos mig, la sig på min arm, drog täcket över sig och somnade om . Sen sov hon vidare i en timme. Förutom en liten stund där hon satte sig upp och sa " Äpple! " då. Det fick mig att vakna till lite, mest för att jag väntade på fortsättningen på meningen. Det kom ingen. Må hända blev jag en aning besviken över att inte få en förklaring på vad hon menade, men att hon plötsligt hade förmågan att somna om och ta sovmorgon gjorde mig inte alls besviken. Det gav mig nytt hopp om livet.

Ibland vill patienter visa sin uppskattning.

Jag fick höra från andra föräldrar som hade barn i nära ålder till varandra att det var bra att låta dem dela rum länge. Att det stärkte deras relation, att de kände tryggheten från varandra, att det rent praktiskt var lättare för en själv. Och det lät otroligt logiskt för mig. Sen började Pyret efterfråga eget rum, och det började skava i deras relation. Det kändes mer och mer som att det kanske var en bättre idé att låta Pyret få sitt eget utrymme. Så det fick bli så. Hon är fortfarande i någon fas som gör att hon emellanåt har svårt att ha en god relation till sin syster, men vi har fått oväntade bonusar av att ge dem eget utrymme. Som att de båda två sover i sina egna sängar 99% av nätterna. Och somnar utan att vi sitter bredvid. Och de sover mycket lugnare. Och de somnar mycket fortare. Nya nattningsrutinen är alltså att vi gemensamt läser godnattsaga, säger godnatt i varje säng, stänger till dörren och går och sätter oss i soffan. Sen får vi hela sängen för oss själva hela ...

Det där med att vara förälder. Att aldrig få rast, aldrig få ledigt. Att alltid vara den som är stark, stabil, och orkar lite till. Som visar lugn, tröstar och hävdar benhårt att allt kommer bli bra. Som har tålamodet att vänta lite till, hur länge det än må vara. Den som visar förnuft och förstånd. Trots att man sagt farväl till sovmorgnar, weekendresor och långa middagar. Lite till orkar man alltid, även när varenda ben i kroppen skriker att någon får banne mig ta över nu, för nu spricker jag som ett kristallglas på operan. Inte så himla svårt väl.

Eller Söndag, som det kallas här hemma. Fick ju i alla fall tid över för att ta bort en fläck från mattan, plocka och stryka tvätt och ge min egen mamma blommor och tårta.

Vi är klara med vårt pysselprojekt. En oanvänd vattenkanna som nu får agera trädgårdsdekoration. Massor med grävande i den gigantiska lådan med pärlor för att hitta små pärlor med kristall-känsla. Sen trä dem på massor med trådar som ska fästas i små hål.  Tada; en vattenkanna som häller glittriga pärlor. Ibland får jag tydligen löjligt mycket tid över.

Här satt jag med kollegan från jobbet, som övertalat mig att föreläsa för 59 psykologstudenter, och trodde att jag skulle dö. Men det gjorde jag inte. Jag babblade på i tre timmar inför en klass som hade mycket frågor och funderingar. De studenter jag stött på tidigare påstod att de tyckte det var jätteintressant, en av dem påstod att jag borde syssla mer med sånt. Andra studenter kom fram i raster och efteråt för att fråga och diskutera mer.  Kan inte fatta att jag gjorde det. Klarade till och med av att koppla in dator och plocka fram en Powerpoint, bara det.  Nu förtjänar jag helg.