attvarabob

2015, vad kan jag säga. Jag tror att jag överlämnar ordet till legendariska Ratata i gamla dängan " Glad att det är över ", för de beskriver bitvis så väl vad jag känner för dig. vem är det som har lärt dig alla later som du har att möta varje fråga med ett överlägset svar all denna tid förgäves som jag kunde gett till nån som ville ge nånting tillbaks ja, det var synd att du inte var sån och kan du ge mig ett skäl att börja om igen det började ganska illa och det blev bara värre sen glad att det är över så lämna mig ifred du är det sista jag behöver och jag orkar inte mer vad jag än gjorde vad jag än sa var du aldrig riktigt nöjd det var aldrig riktigt bra Gott nytt år? Jag firar inte riktigt än, jag spar det tills jag har facit i hand. Men 2015, tack, adjö, so long, du kommer...

En middag på tu man hand. Inga avbrott av frågor om jätteviktiga saker som kräver uppmärksamhet och svar på en gång. Inga avbrott på grund av saker som hamnar på golvet så som gafflar, vattenglas, mat eller arga barn (ibland på grund av inga svar på en gång). Inga avbrott på grund av barn som äter klart innan man tagit första tuggan. Inga avbrott på grund av toalettbesök som inte utfördes innan middagen, trots uppmaning, eftersom personen i fråga inte alls behövde kissa. Inga avbrott alls faktiskt. Istället så dröjde det innan maten kom, det var vi som fick vänta. Sen åts maten upp snabbt som ögat, under ganska stor tystnad, eftersom vi är tränade i att äta under hot om ständiga avbrott, med koncentrationen riktade mot något annat än varandra. För att inte tala om den där tröttheten som ständigt drabbar...

Vilket skitår. Ungefär så. Jag vet att jag och en vän sa förra året att 2015 skulle fasiken bli vårt år, ett bra år. Nu vet jag inte hur hon känner men jag känner inte att det levererade, tvärtom, jag känner mig besviken. Jag har sällan stått så nära branten både här och där som under det här året och såväl näbbar som klor är nedslitna av allt kämpande. För att orka, för att klara av det allra mest nödvändiga, har jag mest befunnit mig i en bubbla, isolerad från guldkanter och allmän socialisering. Det har haft sitt pris, orkar man inte ge får man inte så mycket tillbaka liksom, så jag har förlorat kontakter och missat roligheter. Inte utan anledning, det är mycket begärt att andra ska orka härbärgera och dra lasset när alla har sitt att ta hand om, och roligheter blir inte så roliga när man mest kippar efter luft. Inte är jag alltid så bra på att erkänna hur det står till heller, det gör det kanske knepigt för omgivningen, och ibland när jag vågat erkänna har jag fått höra mindr...

Lagom till läggdags igår blev det strömavbrott. Det andra för kvällen. Inte vet jag om det är åldern eller den senaste tidens allmänna livssituation, men känslan när omgivningen blev så där tyst som tystnaden bara blir när all elektronik är avstängd, och mörk som det bara kan bli med endast en liten måne till ljus utanför fönstret, var längtan. Samma känsla som slagit mig lite här och där den senaste tiden; en längtan bort från ljud, rörelse, hektiska dagar och eviga strävan efter något luftslott. Det blir ju bara bra för en stund, alla de där målen som ska göra allt bra, tills något annat dyker upp som måste ändras eller uppnås. Tänk att bara skippa allt och sitta i en liten stuga på landet, där det är mörkt och tyst på riktigt och jakten inte når en. Sen bröts tystn...

Att gå från att jobba på förmiddagen med vård som ibland sker med tvång, till att skriva om makt känns ju lite märkligt. Vad är makt? Vem har makt? Var finns makten? Kan makt vara positiv? Och vad fasiken var det diskurs, resurs och kontext innebar nu igen?

"Jag vill ha en Pippi-bok" sa hon.  Vi har läst en liten novell med Pippi i en av de böcker med blandade sagor vi har, trots att hon har valt den flera gånger har jag inte uppfattat att hon tycker så värst mycket om den. Från 6 år stod boken placerad under och sagorna var 10 sidor långa med väldigt lite bilder. "Man ska ju gärna utmana vid läsning och läsa böcker som är lite mer än barnen klarar av" sa både en fröken på förskolan och sköterskan på bvc. Sagt och gjort. Boken om Pippi Långstrump inhandlades. Vi började från början och hon lyssnade tålmodigt, ville hellre se texten där jag läste än bilden på sidan före och avbröt bara två gånger. Sen, vid det allra sista stycket försvann tålamodet och hon började böka och ville gå upp ur sängen. Fast när jag talade om att sagan snart var slut lade hon sig ner igen och lyssnade vidare. Det återstå att se om hon vill höra nästa saga  imorgon.

I ett hus vid skogens slut Liten tomte tittar ut Haren skuttar fram så fort Knackar på dess port Hjälp ack hjälp ack hjälp du mig annars skjuter jägarn mig... Nähä mamma!!! Tydligen har den där visan gjorts mer pk och ändrats till: jag vill bara värma mig Ingen informerade mig om det! I alla barnböcker står den gamla versionen med skjutande jägare, ok?! Om hon har blivit traumatiserad på något vis så är det inte mitt fel. Sådana saker ska det skickas ut någon slags kommuniké om.