Under ytan

Jag pratade med Kollegan om oron över hur man ska hålla sina döttrar till ett vettigt skönhetsideal. Hennes 17 åring har jämnåriga vänner som börjat med fillers, vad ska man säga om det? 

Hur ska man vara en tillräckligt stark röst i det enorma mediabrus tjejer och kvinnor matas med?

Läkaren och jag pratade om vår uppväxt med VeckoRevyn och supermodeller.

Overkligt undersköna varelser, absolut.

Mängder av ouppnåeliga ideal. Så vad är skillnaden?

Att vi inte matades med obscena mängder bilder på detta dagligen? Att det inte var samma mängd retuschering, filters och fillers? Att det i jämförelse med dagens skönhetsideal ser hälsosamt ut?

Det våra döttrar matas med är ju inte ens på riktigt. De ser bilder omgjorda till oigenkännlighet, vilket illustreras så bra i Doves kampanj Reverse selfie:

Eller så ser de människor som betalat enorma summor på skönhetskliniker med hälsan och livet som insats.

Hudläkare varnar för att 12 åringar använder hudprodukter som förstör huden, Kollegans 17 åring använder antirynkkräm, Polarn blir bjuden på 9 års kalas med Spa-tema och en bekant lägger upp skolfoton på sina barn men har ändrat dem med filter innan de läggs ut. Det är långt ifrån min uppväxt med kajal först på högstadiet, Clerasil som hudvård i tonåren och VeckoRevyn en gång i veckan. 

Läkaren och jag kom på oss att tycka att det snyggaste skönhetsidealet just nu är det här:

Jodie Foster, som lämnat oss andlösa efter True Detective och Nyad. Kanske för att människan har ett ansikte som kan spela upp ett oändligt register av känslor. 

Kanske är den ständiga matningen av slätstruket och stelt orskaken till att man blir så tagen av att se riktiga uttryck och känslor, vilket skulle vara så himla tragiskt. Man får väl hoppas att backlashen efter det filtrerade kommer vara det naturliga, att vi kommer sakna det verkliga och längta till det operfekta. Men jag hoppas backlashen kommer snart och hjälper mig överrösta bruset.