Ljuset är tänt men ingen är hemma

Den stora tröttheten rullar in, sådär som den brukar göra när det närmar sig lite ledighet. Det är som att kroppen vet att snart ska semesterdagar plockas ut. Egentligen förstår jag inte vad den tror ska hända då, vad förväntar den sig?

Jag vaknar ju samma tid, ska fortsätta tvätta, städa och laga mat, fast lite mer än på arbetsdagar.

Jag ska fortsätta hitta lösningar på omöjliga problem, som jag inte har skapat eller har mandat att lösa, fast hemma istället för på jobbet.

Jag ska fortsätta lyssna på förklaringar, beskrivningar och önskemål, fast av andra personer.

Det är ju inte någon vila vi talar om.

Tänk att kunna slippa tvätta en vecka, utan att sen behöva ta hand om dubbelt så stort tvättberg.

Tänk att få slippa komma på middagar som ingen vill ha.

Tänk att få titta på en film eller ett tv-program som man själv valt.

Tänk att få slippa plocka undan tusen saker.

Tänk att få äta godis när som helst.

Tänk att få träna utan att stressa för att bli klar.

Det vore semester det, då kanske kroppen skulle slappna av. Nu tror jag mest att den letar efter ett ljus i mörkret som inte tänds.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Läs mer

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Läs mer

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.

Läs mer

attvarabob

Leta i den här bloggen