Den stora tröttheten rullar in, sådär som den brukar göra när det närmar sig lite ledighet. Det är som att kroppen vet att snart ska semesterdagar plockas ut. Egentligen förstår jag inte vad den tror ska hända då, vad förväntar den sig?
Jag vaknar ju samma tid, ska fortsätta tvätta, städa och laga mat, fast lite mer än på arbetsdagar.
Jag ska fortsätta hitta lösningar på omöjliga problem, som jag inte har skapat eller har mandat att lösa, fast hemma istället för på jobbet.
Jag ska fortsätta lyssna på förklaringar, beskrivningar och önskemål, fast av andra personer.
Det är ju inte någon vila vi talar om.
Tänk att kunna slippa tvätta en vecka, utan att sen behöva ta hand om dubbelt så stort tvättberg.
Tänk att få slippa komma på middagar som ingen vill ha.
Tänk att få titta på en film eller ett tv-program som man själv valt.
Tänk att få slippa plocka undan tusen saker.
Tänk att få äta godis när som helst.
Tänk att få träna utan att stressa för att bli klar.
Det vore semester det, då kanske kroppen skulle slappna av. Nu tror jag mest att den letar efter ett ljus i mörkret som inte tänds.
Kommentarer