Det är ju något magiskt över hur alla frågor, funderingar och viktiga iakttagelser och händelser alltid måste berättas om vid läggdags. Egentligen inte alls konstigt för vi vuxna får ju också alla tankar och funderingar precis när vi ska gå och lägga oss. När tystnaden, mörkret och lugnet ger plats till allt det där som försvinner i allt brus.
Jag springer skytteltrafik mellan arvsmassornas rum och svarar på bara en fråga till, och lyssnar på bara en viktig sak till medan jag försöker få dem att också lämna plats till sömnen. Det är ju så viktigt att ge dem utrymme att få prata, att visa att man lyssnar, att det finns tid och ork att ta upp allt. För om de inte får känna det, hur ska de våga ta upp tankar och frågor som kanske är för stora och viktiga att hålla för sig själv.
Samtidigt.
De är vakna allt längre och jag är en kvällstrött person. Jag önskar också att få en liten, liten stund med mina egna tankar innan det är dags att släcka lampan. Så för varje fråga, fundering och tanke så blir jag lite stressad över att förlora den tid jag behöver för att landa efter alla dagens intryck. Men det är ju ingen vits att skynda på, avbryta eller bli irriterad, för det gör bara att det tar ännu längre att säga godnatt och jag får gå och lägga mig med dåligt samvete. Dåligt samvete är ingen vidare ingrediens för god sömn, jag rekommenderar det inte.
Så jag lyssnar på en fundering till, säger godnatt ytterligare en gång, rättar till en obetydlig detalj, letar fram ett gosedjur till, och svarar på ännu en fråga. Tiden att läsa på inför föreläsningen jag ska hålla imorgon glider iväg. Serien jag vill se får vänta. Boken hinns bara med ett kapitel. Och stickningen blir liggande. Jag påminner mig om att det är en investering.
Kommentarer