attvarabob

Stendörrens naturreservat i Nyköping. Varför har ingen sagt något?! Ett helt fantastiskt ställe ju! Fullt av saker som roade barnen och därför lurade dem att promenera runt en lång stund. Som spännande och svajiga gångbroar mellan öar. Massor med blåbärsbuskar. Och Polarn är fullkomligt besatt av blåbär, så hon åt konstant under promenaden. Promenadstigen som gick upp och ner på snåriga stigar fulla av stock och sten. När vi åt lunch gjorde vi det här: Efter lunchen kunde herr B.o.B. och jag luta oss tillbaka medan Pyret och Polarn räddade nyckelpigor och samlade dem i deras nya hem.  Jag behöver verkligen röra på mig, då är jag lycklig. Arvsmassorna behöver röra på sig, men det måste göras till ett äventyr för att de ska orka fortsätta vara engagerade. Här var det så himla enkelt att få det vi alla behövde.  Om det nu är så att det inte bara är jag som är sist ut med att veta saker, som vanligt, så får ni dagens tips nu. Åk dit.

Checkade idag in och ut för sista gången på sju och en halv vecka. Firade och hanterade ångesten över detta genom att äta pizza, glass, chips och choklad. För jag är allt för garvad för att inbilla mig att det kommer vara skönt och härligt. Det var nödvändigt och jag gör det för att det var det bästa för Pyret, men jag tror inte att det kommer vara skönt att vara ledig så länge. Dessutom ensam med barnen i tre och en halv vecka. Det kommer bli ett annat slags heltidsarbete, särskilt när Pyret behöver få sin återhämtning. Samtidigt så har den senaste tiden urholkat mig med. Och som min chef, som själv varit där, så klokt sa, så är jobbet ens fristad, men också det enda man kan sätta på paus när man inte räcker till. Så nu har jag paus.

Pyret: "Kan jag få höra en sång på Talang?" Herr B.o.B.: "Vad heter sången?" Pyret: "Jag vet inte." Herr B.o.B. : "Kan du sjunga den?" Pyret: "Nä, det vill jag inte." *skriver en lapp* Pyret: "Den sången, så heter den kanske." Jag och herr B.o.B.: "Det kan ju bli svårt." En sökning på "Den med pilen" (youtube) med sökord Talang och vips, så fann hon den. Sången hon menade? Bradley Cooper och Lady Gagas " Shallow ", så klart. Hur lätt som helst.  En ena c(h)elolo= In the shalalow.

...eller gör det lättare att hantera sista veckan innan semester. Inte hjälper det att ha haft ärenden som gör att man blir desillusionerad och tappar tron på samhället och mänskligheten. Lika lite som det hjälper att man är överbokad. Minimalt hjälpsamt är det att få ändringar som måste hanteras eller akuta ärenden, när det är 3 arbetsdagar kvar. Det som hjälper är att jag verkligen känner hur jag behöver ledigt. Verkligen, verkligen behöver ledigt.

Årskort på Skansen. Utan tvekan årets smartaste investering. Idag tog vi med oss en picknick och drog dit, bara för att fördriva dagen och få en ursäkt till att gå några steg. Arvsmassorna har ännu inte ledsnat på miljön, och längre fram kan man ju också se till att pricka in när de har barnens allsång och annan underhållning. Sen att arvsmassorna tyckte att en väldigt nära upplevelse med en nyfiken ekorre, och att klättra i lekparken, var det häftigaste med dagen, trots att vi såg vargungar, det gör liksom inget.

Vi fick sovmorgon till klockan 10.30. Jag är mållös. Dessutom var det tillräckligt varmt för att arvsmassorna skulle kunna ägna midsommardagen till att plaska runt i en plaskdamm. Jag borde köpt en trisslott idag, för plötsligt händer det, tydligen.

Solsken på Midsommar, nästan för bra för att vara sant. Arvsmassorna ville självklart klä upp sig lite denna dag, som de egentligen inte riktigt fattar vad den är. De hade vad man kan kalla för olika uttryck i sin klädstil: Deras olikheter blir lite extra tydliga emellanåt.  Efter att ha njutit av solen och tagit en obligatorisk titt på en midsommarstång så gick vi hem och förberedde middag. Mammakompisen med familj kom över och gjorde oss sällskap, och våra arvsmassor kunde trötta ut varandra. Jag fick en möjlighet att dra ihop några sallader och ostpajer utöver den självklara färskpotatisen.  Till det höll vi på traditionen att männen stod ute vid grillen medan vi kvinnofolk stod i köket med allt annat. Lika traditionsenligt blev det glass och jordgubbar till efterrätt. Inga överraskningar direkt, men väldigt trevligt.  Imorgon ska vi ta baksmällan; småbarnföräldrar versionen, det vill säga att hantera arvsmassor efter att de varit vakna till klockan 22. D

På väg till jobbet ser jag i ögonvrån hur en kvinna ropar till och viftar med händerna, samtidigt som ett stort leende sprider sig över ansiktet. Eftersom jag gör en snabb sökning i minnet utan att ha en tillstymmelse till att känna igen henne, tar jag för givet att hon menar någon annan. Men det gör hon inte, hon fortsätter le stort och ropa åt mitt håll, varpå jag börjar: 1. Skaka lätt på huvudet och anlägga en frågande min. 2. Söka ännu en gång i minnet för att försöka placera den här personen som så uppenbarligen tycker att hon känner igen mig. 3. Förbanna att jag i så många år levt en tillvaro där jag träffar så förbenat mycket människor. Så närmar hon sig och säger " Sussie!? ". Jag skakar lite på huvudet och säger med ett leende " Nääääeee? ". Då. Äntligen. Säger hon: " Nä, men gud, du är så lik en annan person! Du har verkligen en dubbelgångare!! " Jag svarar med ett skratt: " Jaha! Men gud så skönt, jag trodde att jag höll på att bli de

Polarn skulle säkert kunna benämnas som lilla fröken tvärtom, av många anledningar. En av dem skulle kunna vara att hon sedan födseln konsekvent nekat till täcke när hon sover. I takt med stigande ålder har bestämda sparkar för att avlägsna tyg från kroppen nattetid, ersatts av en bestämd ritual där ett ben ska ligga under, och ett över täcket vid insomnadet. Fast när hon väl somnat har hon sparkat av sig hela täcket. Under smällkalla vintrar kan ju det leda till viss oro hos exempelvis föräldrar, tänk om hon fryser, kära nån. Jag kan inte säga att vi lärde oss fort, men till sist märkte man att hon vaknade het som en bastu även mitt i vintern trots att hon sovit utan täcke. Vilket i och för sig i sin tur har lett till många temperaturmätningar på morgonen, i jakt på en helt obefintlig feber. Hon helt enkelt är varmblodig, och ogillar täcken, så då får hon väl vara så. Men. Nu när hennes rum är som en bastu på nätterna, trots öppet fönster, har hon börjat sova med täcket uppd

" Vad ska ni göra på Midsommar? " Det är oerhört spännande att människor uppfattar mig som en person med koll, för jag hade till och med glömt bort att det var den helgen nu. Eller, inte glömt bort, för jag arbetar ju med en kalender hela dagarna och ser ju att fredagen är blockad och inte går att boka några patienter på. Till exempel. Och att sekreteraren skrivit Midsommar över hela dagen. Men det innebär inte på något vis att jag helt och fullt tagit in att det är Midsommar , som tydligen kräver någon slags planering. Planera hit och planera dit. Det är ju inte många dagar kvar till semester och vi har inte ens planerat den. Jag har haft fullt upp med att få till extra ledighet på grund av anledning. Bara den planeringen tog ju ett par veckor att få till och jag behöver fortfarande skriva ett mejl till angående det. Vad vi ska ta oss till med all ledighet är en helt annan sak, det kommer vi nog aldrig komma fram till. Men jodå, jag är ju så himla strukturerad, bra

" Mamma, det känns pirrigt i magen. " sa Pyret när vi skulle gå och möta upp kompisen. Polarn var lite fnissig. Men så öppnade vi dörren, de sa " Hej !" och sprang iväg tillsammans. De sågs för ett halvår sedan, innan dess hade det också gått ett halvår. Den här eftermiddagen var det som att de inte varit ifrån varandra alls. Det är ju banne mig lite magiskt att vänskap kan hålla ända bort till Sydafrika. Det skulle vara roligt om de håller den vid liv tills kompisen flyttar hem igen.

Det är ganska uppenbart att vi behöver få in lite trevliga stunder, avslappnade dagar och roliga händelser just nu. Lyfta bort oken på axlarna och skingra jobbiga tankar. Dessutom kändes det viktigt att nyttja sommarkänslan när det fina vädret valde att återvända. Så vi drog till Parken zoo. Sol, glass, promenader, lunch, klappa gigantiska kaniner och pyttesmå killingar, åka karuseller och fiska fiskdamm. Efteråt köpte vi lördagsgodis till bilresan hem och åt middag på något Italienskt ställe. Vi behövde en sån dag, där det bara får plats med positiva saker och solsken. Så får resten av världen vara på paus till på måndag.

Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän

Det värsta med att barnen växer upp är att de börjar förvänta sig att jag ska fira min födelsedag. Det vill jag fortfarande inte. Jag hade totalt glömt bort (förträngt) den när Greken påminde om det förra veckan. Sen glömde (förträngde) jag den igen tills Polarn började tjata om den i måndags. Och fast hon tjatade mer om den imorse så lyckades jag glömma bort (förtränga) den under hela dagen idag. Så lite vill jag fira den. Jag hyllar gärna att jag lyckats vara mor i ytterligare ett år, för det är ju i nivå med värt Nobelpriset, men det går obemärkt förbi. Att däremot fira att jag, med nöd och näppe, lyckats existera i ett år till, är väl inte nödvändigt. Det bästa med att barnen växer upp är då å andra sidan att få se hur de anser att man ska säga grattis. Pyrets present. Polarns present. Finaste presenterna i världen. Imorgon är det tack och lov förbi och vardagen är som den brukar.

Ett helt jäkla läsår. Pyret har avslutat sitt första läsår. Med det var jag på mitt livs första skolavslutning som förälder. Alla klassiska moment genomfördes, som Den blomstertid nu kommer. Med kyla och regn var det svårt att få någon riktig feeling för sådana punkter i programmet får jag erkänna. Sen fanns det något av en mer modern klassiker med; som att all personal gick upp och sjöng för eleverna. Och ett inslag jag inte hört talas om förut; att alla förskoleklasselever fick gå och lämna över en ros till eleverna i 6:an. Ett klassiskt inslag som uteblev var snyft och tårar; jag behövde inte ens blinka intensivt. Är inte helt klar över vad det beror på, men kanske har det att göra med att skolan inte levererat helt lysande under året, och att det därför är svårt att känna sig rörd. Eller så var det på grund av det usla ljudet och upplägget att man som förälder fick se på avslutningen från våningar och trappor i huset. Vem vet. Efter stora avslutningen samlades förskoleklassen

Dagen ägnades åt att spendera 9 timmar på obekväma konferensstolar och lyssna på en kunnig amerikansk doktor som skulle lära ut en behandling de kommit på over there . Hon fick vara hur intressant som helst, men de har ännu inte kommit på konferensstolar som gör att jag pallar det. Träsmaken är obeskrivlig. Det är ju också något av en utmaning att ta in information så länge, dessutom på fackspråk, och på engelska. Min hjärna har också träsmak. Men det är kul att få ett avbrott i arbetet för att få lära sig något nytt, och att få göra det av någon som kan konsten att föreläsa. För att inte tala om den barnsliga förtjusningen i att få intyg.

Vad passar bättre på en söndag när vädret går tillbaka till tråkigt, typiskt, sommarväder och man är ensam med barnen, än att gå på bio. Husdjuren hemliga liv 2 Kanske är den inte så rolig för de som inte haft husdjur, men eftersom vi har husdjur så fattar vi, och då är den rolig. På pendeltåget häromdagen träffade vi en makalöst söt 10 veckors valp, det återuppväckte Pyrets önskan att få en hund. Dagens biobesök kan ha gett extra näring till den önskan. Det är väldigt svårt att förklara varför det inte är möjligt för oss att ha hund, speciellt när man själv önskar att få ha det igen. Någon som vill vara hundvakt varje vardag eftermiddag?

Jag finner det lite tungrott för tillfället, har svårt att hitta ork, engagemang eller intresse. Tycker att tillvaron känns som en evig uppförsbacke med bristande inslag av återhämtning. Det är ju så många måsten, så mycket som är svårt och så lite belöningar. Så jag stänger av, kopplar bort och drar mig undan, vilket jag rent logiskt kan förstå är helt kontraproduktivt. Vardagens monotona tillvaro blir ju inte mer lockande om det eviga diskandet, plockandet och tjafsandet aldrig bryts av något mer givande. Samtidigt så tar jag mig inte riktigt för något annat än att vakna, lämna barn, gå till jobbet, åka hem, äta middag, natta barn, plocka undan, duscha och sova. Och upprepa. För evigt. Det finns inte någon energi för att ta initiativ, planera eller projektleda. Ledig tid känns mest som att den är till för att få timmarna att gå till dess att vardagen är tillbaka. Jag orkar inte ta in omvärlden riktigt, så på så sätt är den inrutade vardagen en rätt skön ram att hålla i sig i. K

Det är min vardag att möta hur verkligheten kan vara full av grymheter och brist på empati. Inte alltid så uppmuntrande. Faktum är att det kan göra att man blir rätt less på verkligheten. Då flyr man så långt bort från den som möjligt, vilket kräver en del. Någonstans här kommer man tillräckligt långt från verkligheten för att kunna slappna av och känna att det bara är på låtsas: Innan dess tittade jag på nya säsongen av The Handmaid's Tale. Den känns allt för nära dagens verklighet för att kännas som avkoppling. Då är en Megladon och Jason Statham mer lämplig verklighetsflykt på en fredags kväll.

Skönt att ha ett avbrott mitt i veckan, och att det dessutom var helt fantastiskt väder. Vi nyttjade ledigheten och det fantastiska Årskortet på Skansen för att äta korv, titta på Lillskansens föreställning, äta glass och promenera i värmen. Ingenting särskilt alls, men väldigt mycket ledighetskänsla. Vi kunde runda av dagen med middag och fika hos mormor och morfar och sen kunde vi ta oss hem för läggdags. Polarn frågade när jag nattade henne om jag hade önskat en pojke när hon föddes. Jag svarade att jag varken önskade en flicka eller pojke, utan en bebis. Hon undrade då om jag blev nöjd med den bebis jag fick, och jag svarade att det var den bästa bebis jag någonsin kunnat få. Hon funderade en stund och kom sedan fram till att det nog var så att jag hade fått henne och Pyret för att vi var de bästa barnen för mig. Och de hade fått mig som mamma för att en bättre mamma kunde de inte ha fått. Jag lyckades hålla mig från att börja böla, rätt starkt av mig om jag får säga det själ

Säkert tecken på att man blivit tant: Man får en inbjudan till AW från kollegor där de planerar femkamp på Gröna Lund och skriver ut vad ölen kostar. Spontant tänker jag "Låter jobbigt!". Man går på avtackning för en kollega som innebär att 6 personer köper med sushi och tar med hem till en annan kollega. Ägnar timmar åt att busa med en hund, prata om allt mellan himmel och jord, dricker ett glas Prosecco och äter varma hjortron och vaniljglass. När alla tackar för sig klockan 21 tänker jag "Vilken utmärkt kväll!" Partypinglan är så totalt ersatt av velour tanten.

" Sjukt bra föreläsning! " sa kollegan. Och påstod att eleverna hade gett mig väldigt fina omdömen och många valt mitt ämne att skriva tentan om. " Vad snäll han är som säger så. " tänker jag. Inte att jag har gjort något bra. Inte att jag ska känna mig nöjd. Inte att det ens är sant. Utan jag tar för givet att det bara är något han säger för att vara snäll. Hur skadad får man bli? Varför skulle en massa människor gå omkring och tro att det är deras uppgift att säga snälla saker till mig? Eller dra med mig i sådana uppgifter eller som idag, i samverkansgrupper, bara för att vara lite schysta. Innan jag dör ska jag ha jobbat fram någon slags känsla för min egen kompetens, det borde vara en rimlig tidsplan.

Vi tog oss i föräldrakragen och drog med arvsmassorna till Junibacken . För första gången. Jag vet, helt sjukt att vi aldrig varit där. Att det dröjt är för att jag dels varit avskräckt av historierna om långa köer och ständigt fullt. Men också att det känts så hajpat att jag varit säker på att bli besviken. Men nu så. Något annat jag läst mig till var att sagotåget var da ting, så vi slängde oss in i kön till det så snart vi betalat inträde. Jag har hört att den ska vara en fin/bra/härlig upplevelse, och det var den. Så mycket mer än ett tåg, mer som en vagn som svepte genom höjdpunkter i Astrid Lindgrens sagor, och upp i luften. Fantastiskt. Mer än jag hade förväntat mig. Sen klev vi ut från resan. Arvsmassorna hittade en rutschkana i Ville Villekulla som roade dem så där som bara rutschkanor kan. Under tiden hittade jag en karta över plejset. Det tog mig en lång stund att lista ut att det som stod på kartan var allt som fanns där, jag letade efter en till karta. För

Livet är svårt. Att sätta ord på livet är svårare. Det är därför jag älskar Fredrik Backmam; han kan sätta ord på det. Och vilka ord sen.