Som tonåring älskade jag att skrämmas av serien "Twilight zone". Människor upptäckte att de plötsligt befann sig i en helt annorlunda tillvaro där hela deras värld hade förändrats, men ändå var precis som vanligt.
Det känns som att jag befinner mig i ett avsnitt av "Twilight zone".
Jag tittar mig i spegeln och lägger en hand på den lilla distinkta magen som putar ut och blir lite tårögd.
Jag tittar på bilderna från ultraljudet som sitter på kylskåpet för att påminna mig om vad som händer.
Där är den.
Den där framtiden vi kan planera för på riktigt. Den framtid som vi har planerar för i så många år med prefixet "OM vi får barn" kan vi plötsligt prata om med benämningen NÄR.
Vi kan planera för allt som har bubblat i bakhuvudet som drömmar, på riktigt.
Det är helt obegripligt.
Så mycket tyngd som legat på våra axlar har släppt, den extra tyngd som lades på våra axlar fram till ultraljudet och fick oss att gå på knä, är borta. Vi svävar runt som små lätta älvor och bara njuter.
Nog finns verkligheten där också, visst är vi medvetna om att det fortfarande är långt kvar och saker kan fortfarande hända, men vi väljer att hålla det i bakhuvudet nu och låter förväntningarna ta ledningen.
Efter alla dessa år känns det så otroligt skönt att gå omkring och bara vara lycklig. Nu när jag är det kan jag känna hur länge sedan det var och hur mycket jag har varit påverkad av alla tankar och all oro.
Jag har varit glad, jag har varit nöjd, jag har varit tillfreds, men det var länge sedan jag var så här genuint lycklig.
Det känns som att jag befinner mig i ett avsnitt av "Twilight zone".
Jag tittar mig i spegeln och lägger en hand på den lilla distinkta magen som putar ut och blir lite tårögd.
Jag tittar på bilderna från ultraljudet som sitter på kylskåpet för att påminna mig om vad som händer.
Där är den.
Den där framtiden vi kan planera för på riktigt. Den framtid som vi har planerar för i så många år med prefixet "OM vi får barn" kan vi plötsligt prata om med benämningen NÄR.
Vi kan planera för allt som har bubblat i bakhuvudet som drömmar, på riktigt.
Det är helt obegripligt.
Så mycket tyngd som legat på våra axlar har släppt, den extra tyngd som lades på våra axlar fram till ultraljudet och fick oss att gå på knä, är borta. Vi svävar runt som små lätta älvor och bara njuter.
Nog finns verkligheten där också, visst är vi medvetna om att det fortfarande är långt kvar och saker kan fortfarande hända, men vi väljer att hålla det i bakhuvudet nu och låter förväntningarna ta ledningen.
Efter alla dessa år känns det så otroligt skönt att gå omkring och bara vara lycklig. Nu när jag är det kan jag känna hur länge sedan det var och hur mycket jag har varit påverkad av alla tankar och all oro.
Jag har varit glad, jag har varit nöjd, jag har varit tillfreds, men det var länge sedan jag var så här genuint lycklig.
Kommentarer