Jag kan ärligt säga att jag har haft en bra graviditet. Lite trött, lite omställning i kroppen, lite märkliga symptom, lite illamående ibland. Men jag vet så väl att det är väldigt lättsamt jämfört med många andra graviditeter.
På sätt och vis har jag alltid tänkt mig en bra graviditet, jag har aldrig sett mig själv som spy-fia eller den som får foglossning, graviditetsdiabetes, problem med blodtryck eller andra vanliga problem. Jag har alltid föreställt mig som en hyfsat pigg och kry preggo och det har jag också varit.
Däremot har jag varit lite orolig inför sommarjobbet. Jag har märkt att jag har fortare blivit trött, att jag tål mindre ansträngning och undrat hur det ska gå.
Men så har jag sett förra sommaren framför mig och bara tagit för givet att den här sommaren ska bli likadan. Det fixar jag, inga problem.
Idag var första dagen.
Det började med en trasig rulltrappa på väg till jobbet, en riktigt vansinnigt låååång en, som jag blev vimmelkantig av att frusta mig uppför.
Jag borde anat det då.
Hur dagen skulle bli.
Det visade sig att vi har många fler patienter än vanligtvis.
Det var jag inte beredd på.
Jag har hängt på det där bygget i ett och ett halvt år, det har aldrig varit så mycket patienter, så även om jag har hört talas om det så kunde jag aldrig tro att det skulle bli så.
När jag nu sitter här, lite halvdöd, lite borta, liiiite trött, så tänker jag att det där med att jag ibland kallas för pessimist, det stämmer inte.
Jag har alltid sett en bra graviditet framför mig, inte det minsta pessimistisk där.
Jag tänkte mig en lugn sommar på jobbet, för så var det förra året, inte alls pessimistisk.
Jag tänkte positivt.
Ibland funkar det. Ibland blir man bara jädrigt chockad över verkligheten och önskar att man förberett sig bättre.
Nu undrar jag fortfarande hur jag ska orka med sommarjobbet.
På sätt och vis har jag alltid tänkt mig en bra graviditet, jag har aldrig sett mig själv som spy-fia eller den som får foglossning, graviditetsdiabetes, problem med blodtryck eller andra vanliga problem. Jag har alltid föreställt mig som en hyfsat pigg och kry preggo och det har jag också varit.
Däremot har jag varit lite orolig inför sommarjobbet. Jag har märkt att jag har fortare blivit trött, att jag tål mindre ansträngning och undrat hur det ska gå.
Men så har jag sett förra sommaren framför mig och bara tagit för givet att den här sommaren ska bli likadan. Det fixar jag, inga problem.
Idag var första dagen.
Det började med en trasig rulltrappa på väg till jobbet, en riktigt vansinnigt låååång en, som jag blev vimmelkantig av att frusta mig uppför.
Jag borde anat det då.
Hur dagen skulle bli.
Det visade sig att vi har många fler patienter än vanligtvis.
Det var jag inte beredd på.
Jag har hängt på det där bygget i ett och ett halvt år, det har aldrig varit så mycket patienter, så även om jag har hört talas om det så kunde jag aldrig tro att det skulle bli så.
När jag nu sitter här, lite halvdöd, lite borta, liiiite trött, så tänker jag att det där med att jag ibland kallas för pessimist, det stämmer inte.
Jag har alltid sett en bra graviditet framför mig, inte det minsta pessimistisk där.
Jag tänkte mig en lugn sommar på jobbet, för så var det förra året, inte alls pessimistisk.
Jag tänkte positivt.
Ibland funkar det. Ibland blir man bara jädrigt chockad över verkligheten och önskar att man förberett sig bättre.
Nu undrar jag fortfarande hur jag ska orka med sommarjobbet.
Kommentarer