Tittar på ännu en dokumentär om vad som beskrivs som en sekt. Det får mig att fundera över människors längtande efter mer än vad som är omkring oss, mer än den där vardagen och livet. Kanske också en längtan efter en annan gemenskap, något mer speciellt än de bekantskaper, vänskaper och relationer vi har.
Så här i högtider är det kanske lättare att förstå den längtan. När vi matas med bilder på gemenskap och går genom dagar fulla av förväntningar. Trots att det är vi som har skapat idén om att just de här dagarna skiljer sig från alla andra, att det är nu familjen ska samlas, särskilda traditioner ska upprätthållas, våra relationer ska följa ett särskilt mönster. Fast det egentligen är dagar som alla andra, där solen går upp, tiden går och natten kommer.
Ändå fylls vi av vemodet, för kanske lever inte dagarna upp till bilden av tid med sina nära och kära. Är det då lätt att börja fundera över om det här är allt livet ska vara; att ägna sin tid åt att jobba, städa, handla och laga mat i en evig loop. Borde det inte finnas någon mening, något mer, något speciellt?
Jag har svårt att tro att andra levande organismer på planeten funderar över andlighet, söker ett högre syfte eller försöker utveckla sig till en mer betydande individ. Med det sagt är väl naturen så fullkomligt makalös precis som den är. Hur allt är koordinerat för att varje del ska fungera, både i naturen och i vår egna kroppar. Alla miljoner små komponenter som byggs upp, bryts ner och samverkar. Varför behöver man komma på något mer magiskt än så?
Kanske är vi bara hemmablinda. Kanske ska vi vara nöjda med att bara vara en byggsten som ska bidra till överlevnad, som alla andra organismer. Kanske är det lika mycket värt som att jaga upplysning.
Men vad vet jag, kanske sitter Ännumindrefjant där och längtar efter en karismatisk ledare som ska ge hans tillvaro mening och syfte.
Kommentarer