Just som jag försökte få ihop min arbetsdag rent dokumentationsmässigt ringde telefonen. Jag såg att det var Pyret och svarade därför så som mammor ska svara:
"Hällloouuuuu!"
Men jag fick inget svar. Så jag sa lite mindre mammigt:
" Hallå?"
och hörde ljud i bakgrunden. Just som jag tänkt att hon råkat fickringa mig hör jag ett "Hallå" som inte låter som Pyret. Det var hennes kompis som berättar att Pyret har sett en i klassen hämtas med ambulans och nu mår dåligt. De hjälper henne att andas men hon ville ringa till mig. Jag frågar kompisarna om de kan vara kvar med henne medan jag tar mig dit och de svarar "Såklart!" som om jag vore precis så pantad som de börjar tycka att föräldrar är i den åldern.
Jag stänger ner datorn och kastar mig iväg.
När jag närmar mig skolan ringer jag upp och kompisen guidar till var de befinner sig. Väl framme sitter Pyret tillsammans med två kompisar, en lärare och en fritidspedagog. Hon ser alldeles mosig ut.
Det visar sig att hon tidigare på dagen känt sig konstigt trött och fått yrsel men försökt ignorera det. Någon halvtimme efter att en klasskompis svimmat och hämtats av ambulans började Pyret få aura och höger ben och arm domnade bort. Jag killgissar på hennes märkliga migrän frammanat av stress och oro? Dels på grund av läkarbedömningen när hon fick diagnosen, dels för att det närmar sig den tiden på månaden.
En promenad och sedan middag och fika hos mormor så gick domningarna över, kvar var en trött Pyret som frivilligt ville gå och lägga sig vid åtta.
Men så fina, mogna och ansvarsfulla kompisar! Som stannade, hjälpte och himlade med ögonen när jag berömde dem för att ha varit så fina.
Kommentarer