Sommaren håller i fast veckorna går, sådär lite envist, som ett barn som vägrar släppa taget. Jag håller i mig själv med samma naiva envishet samtidigt som dagarna går.
Men nu är det tid för lugn, tid för att ha tid. Egentligen stretar jag emot och vill sysselsätta mig för att inte stanna upp och tänka och känna.
Att rusa vidare är inte alltid det bästa sägs det, eller så är det kanske det, för varför ska vissa alltid veta bäst.
Jag försöker vara duktig och öva mig i att ta dagen som den kommer, njuta av långa promenader, låta tråden löpa mellan fingret och virknål, plocka blomblad och äta god mat. Sådär idylliskt som påstås skapa bäst möjlighet för återhämtning. Försöker tänka att planera för veckan som kommer är ett sätt att skapa tid och ro, inte ett måste för att orka med veckan, för att minska på känslan av att slösa bort tiden. Jag försöker säga nej och sätta stopp, men också tacka ja och följa med. Vara lite spontan och nöjd.
Men fasiken vad livet är svårt att fånga ibland. Kan det inte vara så att tempo kan vara återhämtning också? Kan det inte vara hjälpsamt att distrahera och aktivera istället för att känna efter och känna in?
Vore så himla trevligt med tydliga och ensidiga råd i sådana här lägen.
Kommentarer