Bara sådär så var vardagen åter, som om ingenting hänt. Arvsmassorna låg i sina sängar när alarmet tjöt på morgonen. Eller, precis som vanligt låg en Arvsmassa i sin säng och en annan i min säng.
När jag var klar med min morgonrutin, dvs att skapa illusionen att vara vaken, var det dags att få liv i resten av hushållet, förutom de lurviga som redan följt varje steg jag tagit. Eftersom det var första skoldagen efter lovet var det ändå en förhållandevis lätt uppgift att väcka de små liven. Nerver, förväntan och lite oro är en god väckarklocka.
För Polarn är det dags att öva på att gå själv till skolan, vilket hon självfallet klarar galant, men den sällskapliga och pratglada sidan hos henne sörjer att vi inte ska göra sällskap. Det känns vemodigt för mig med att släppa lite till. Visst är det föräldraskap att släppa taget, uppmuntra till mer självständighet, stötta dem att ta sig an nya utmaningar även när det känns läskigt. Men en liten sorg att få lite mindre inblick i deras vardag väcks så klart. Samtidigt är det inte helt fel att få en lite smidigare morgon, med lite kortare väg till jobbet och färre hinder innan jag kommer ut genom dörren.
Efter jobbet var det dags för veckomiddag hos mamsen-mormor. En vardagslyx och avlastning utan dess like. Att bara få glida in till ett dukat bord med middag och fika är ju typ vad man orkar efter en arbetsdag. Kanske är det där med hemmafru inte så himla bra, men kan vi inte backa bandet, ändra historiens gång och skapa ett samhälle med hemmamän? Nä? Trodde inte det.
Resten av kvällen fick jag av Arvsmassorna all information om skolstarten, som jag skulle försöka ta till mig samtidigt som jag försöker hantera mensvärken och pms:en som ridit mig som en mara den senaste veckan. Värk, kramper, svettningar, nattvallningar, magbesvär, illamående, klåda, yrsel, huvudvärk och problemhy. Nu har det gått fasligt länge sedan sist igen, men för varje gång känns det som en allt större uppförsbacke för kroppen att lyckas producera en menstruation, eller mer som ett slagfält än en uppförsbacke. Kanske som en valfri Hollywood-produktion.
Jag fattar inte varför den inte bara ger upp om det ska vara så här kämpigt. Det känns lite omöjligt om jag ska känna mig sjuk ett par veckor inför varje gång, för det var inte alls en självklarhet att orka gå till jobbet varken igår eller idag.
Pms kombinerat med återgång i vardagen gör att hela semestern känns som ogjord. Jag börjar genast Googla på flykter från vardagen, precis som jag gör varje år när vinden på morgonen har ett drag av höstdoft i sig.
Vad ska man se fram emot nu?
Kommentarer