Fortsätt till huvudinnehåll

Det skaver

Jag tittar på America's sweethearts på Netflix. 

Jag får otroligt motstridiga känslor. 
Å ena sidan:
Det är otroligt kompetenta dansare men det finns begränsat med platser. Jag fattar att det blir uttagningar och att de går in på detaljnivå när de till sist ska välja vilka som blir uttagna. 

Å andra sidan:
Det är fokus på märkliga saker i uttagningen, som ibland är svårt att sätta fingret på. Något skaver bland de hårda sminkningarna, blekta tänderna och stränga kommentarerna, som att:
De visar hur en av veteranerna har återkommande ätstörningar och hur karriären inleddes med kommentarer om hennes vikt. De gör ständiga kommentarer om hur den ena tjejen inte orkar framträda på topp och de tror att det är för att hon inte har "ett tillräckligt intag" (av mat). Ändå blir tjejerna uttagna till ytterligare ett år. 
De får låga löner och ska tydligen leva på prestigen, vilket många också verkar göra då cheerleders ändå från 80-talet återkommer i olika sammanhang. 
De får höftbesvär, som flera behöver operera i unga år, av ett av deras signatur-move, men det "måste vara kvar".
Det är märkliga kommentarer och bedömningar kring tjejernas kroppar som måste passa för uniformen, uniformen anpassas inte efter olika kroppar utan då väljs kroppen bort.

En helt annan värld, kan man väl säga, och en serie som är oväntat spännande. Eller vad man ska kalla det. 


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.