Jag begav mig till hospitalet redan 05:50 och anlände 06:30 just som Pyret vaknade till.
Polarn tovade ett landskap med sjö och berg, med en liten ensam flagga på toppen. Jag känner mig som den ensamma flaggan, förutom att jag inte lyckas bestiga berget än.
Sedan väntade en strid ström av anamnes och undersökningar. Magnetkamera var lite läskigt men hon fixade det. Där fick vi säga hej till kusinen också. På EEG somnade vi nästan båda två och Pyrets hår blev till Einsteinfrilla.
Sista bokningen för dagen var ryggmärgsprov. Där gick det inte lika bra.
Jag höll skenet uppe och hakade på läkarnas och sjuksköterskorna beskrivning av att det inte skulle göra ont och att emlaplåstret skulle hjälpa. Samtidigt mindes jag när de gjorde ryggmärgsprov på mig när jag var tonåring och hur helvetiskt ont och obehagligt det var. Jag tänkte att det var otur och att det skulle vara bättre nu.
Förberedelserna tog väldigt lång tid och jag tror att den långa väntan i undersökningsrummet ökade spänningen onödigt mycket.
Första sticket ST läkaren gjorde gick okej men jag märkte att hon tyckte det kändes och var obehagligt. Det misslyckades. Andra sticket gjorde märkbart ont och smärtan ökade under tiden läkaren försökte få till det. Till sist bad läkaren att de skulle hämta överläkaren. Vid det laget var Pyret rädd, ledsen och hade ont, jag höll inte ihop helt, men nästan. Överläkaren och sjuksköterskan lirade fram att överläkaren skulle få göra ett försök hon med men när hon satt första nålen hade Pyret rejält ont och började be dem att sluta och säga att hon inte kunde andas. Då avbröt de.
Fy fan säger jag bara. Jag förstår att de måste försöka, jag har full förståelse för att de behöver göra saker som är obehagliga och kan göra lite ont. Samtidigt kände jag mig som en superskurk som stod där och försökte lugna och övertala Pyret att hålla ut. Vilken svikare liksom. Jag tror inte att jag kommer kunna reparera det hålet hos varken henne eller mig.
Provet avbröts och de bestämde att hon skulle få åka hem och sova hemma. De vill göra några fler provtagningar och konferera kring om de ska strunta i ryggmärgsprovet men de kände att hon behövde en paus först. De sa att det var ovanligt att de lyckas få så många provtagningar och undersökningar gjorda på så kort tid, de förstod om hon var lite överbelastad. Jag tycker det känns bra att de fått till allt så effektivt, men det gör ont att Pyret ska behöva vara så jäkla stark. Att personalen talar om hur stark och modig hon är förstår jag, men hon ska ju inte behöva vara det. Hon skulle ha gått på bio.
Nu ska vi tillbaka imorgon. Då ska jag vara superskurken som ska övertala Polarn att följa med fast hon tycker det är läskigt att vara på sjukhus, eftersom hon inte kan vara med sin pappa och hon är rädd för att vara ensam. Jag tycker inte heller att hon ska vara ensam och hon är för skraj för att komma på någon annan hon kan tänka sig vara hos, utan mig.
Livet är en himla utmaning.
Jag bara undrar när det kommer finnas en lucka för att bryta ihop och släppa den här jäkla lugna och pedagogiska rollen. Kanske kan jag be chefen när han ringer imorgon att boka in det i min kalender någon gång i nästa vecka. Chefen som jag ringde för att avbryta min semester för vabb. Chefen som bad att få ringa och kolla läget imorgon och sedan sms:ade och frågade om vi behövde fika eller något, för han kunde komma förbi med det i så fall.
Annars har jag vänner som skickar meddelanden och erbjuder utrymme och lösningar för att krisa. Hjärta alla dem. Jag ska bara lösa det här först.
Kommentarer