Fortsätt till huvudinnehåll

Är vi färdiga nu?

Det var svårt att få Pyret att förstå varför hon behövde tillbaka till sjukhuset när hon mår som vanligt. För att lugna mig! hade jag lust att skrika. Men eftersom jag låg bredvid henne under natten och hörde hur hon drömde mardrömmar natten igenom och märkte hur hon fick lite panik av att det var mycket folk på tåget, så tänker jag att hon behöver svar lika mycket som jag. 
Polarn var tapper och följde med.

Läkaren hade beslutat att avstå från ryggmärgsprov eftersom både magnetröntgen och EEG såg bra ut. De ville dock ha blodprover och planera för återbesök om ett par månader. Tyvärr hade infarten, som Pyret till sin stora besvikelse behövt behålla under natten, slutat fungera, så hon behövde gå till provtagningscentralen. 
Ny väntan. Då blev hon orolig för att emlaplåstret skulle hinna tappa verkan. Jag upprepade på flera sättnatt det inte var något att oroa sig för. Gud vad jag har använt upp alla förmåga att vara pedagogisk nu. När det väl var hennes tur och vi kom in till den som skulle ta provet så fick hon veta att plåstret skulle vara av en kvart innan man skulle sticka, så mer väntan. Tyvärr hann sköterskan skriva ut etiketterna och utbrista:
Oj! Jösses vad många! 
Hon tog kollegan till hjälp och frågade om alla prover verkligen skulle tas. Det skulle de. Då sa hon att de väl ändå måste ta små rör? Nej, det skulle vara stora rör.
Resultat: En skräckslagen 11 åring som efter 15 minuter i väntrummet hade panik under hela provtagningen. Jag vet att alla gör sitt bästa, men jag tror inte att det där var god pedagogik.

Men sen for vi hem. Pyret märkbart lättad, Polarn lite ledsen över att bara haka på, jag helt slut. 
Då kom jag på att jag hade nerspydda kläder att ta hand om. Och sängkläder som var flottiga efter EEG-gel. När jag öppnade linneskåpet kom jag på att jag inte hunnit ta hand om hyllorna som rasat. Jag nöjde mig med att tvätta. Att vara mamma är lite som ett Kinderägg; flera överraskningar i en.

Nåväl, jag har hunnit virka väldigt mycket i alla fall.

Och Ännumindrefjant hjälpte till att bädda.

Nu ska vi försöka ha lite semester ihop i två dagar, jag har glömt hur man gör.


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.