Fortsätt till huvudinnehåll

Som en mindre välspelad tennismatch

Det blev lite väntan på ultraljudsundersökning av halsen eftersom jag inte ville åka i en timme för att göra en undersökning på fem minuter. Men idag var det dags.
Knölen känns inte på utsidan längre och jag har ingen aning om när den "försvann". Den rara människan som utförde undersökningen sa att hon inte såg något där jag pekade att knölen varit, inga konstigheter i lymfkörtlar eller så, däremot såg hon två mindre cystor i sköldkörteln. De var troligen för små för att känna på utsidan, men de fanns där. Om det var någon sådan som var synlig och kännbar tidigare, eller inte, kunde hon inte svara på.
Så läkare ett säger Sköldkörtel.
Läkarkandidat säger Sköldkörtel.
Läkare tre säger Inte sköldkörtel
Unltaljudstekniker säger Cystor i sköldkörteln
Hur ska man hänga med?

Vad betyder det här nu då? undrar kanske någon, inklusive jag själv.
Ingen aning. 
Kanske att läkare 3 hör av sig någon gång i framtiden och säger Nemas problemas, allt är väl. Eller så hör läkare 3 av sig någon gång i framtiden och vill utreda vidare.
Eller så hör läkare 3 av sig någon gång i framtiden och har förklaring och åtgärd att leverera.
Eller så hör jag inget från läkare 3 alls. 
Allt lika sannolikt och troligt. Jag har verkligen ingen preferens för något av alternativen eftersom jag känner mig rätt sliten och därför har svårt att ta tag i något alls. Det får bli som det blir, vad det nu är.

Eller, jag orkar inte ingenting, något litet och lättfixat orkar jag ta tag i, som att ge vårt monster Ännumindrefjant ett nytt klösträd.
Han började bli för tung och vild för den gamla, som också klösts ner till grunden. Den vältes upprepat i hans galna attacker. 
Det här var en mer bastant sak som har potential att orka med honom även om ett halvår, när han har vuxit klart. Vad gör man inte för de små lurviga.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Fika hjälper

Det blev ingen "mormormiddag" idag, som det annars är varje tisdag, för lilla mamsen var krasslig igen. Arvsmassorna krävde att middagen var så lik mormormiddag som den kunde vara, jag kom inte undan med detta alltså: Så jag gjorde fläskfilégratäng med ris och fick ta mig ut för att köpa fika. Då stötte jag på denna lilla raring Jag älskar Nutella. Allt med Nutella är gott, så inte alls överraskande att Nutella biscuits också var gott. De matchar även det ökade sötsuget som jag förstår hör ihop med förklimakteriet, precis som allt annat.  Jag tror att jag räddade tisdagen, även om arvsmassorna saknade sin mormor, morfar och Bobbo. Fika räddar det mesta.