Fortsätt till huvudinnehåll

Som en mindre välspelad tennismatch

Det blev lite väntan på ultraljudsundersökning av halsen eftersom jag inte ville åka i en timme för att göra en undersökning på fem minuter. Men idag var det dags.
Knölen känns inte på utsidan längre och jag har ingen aning om när den "försvann". Den rara människan som utförde undersökningen sa att hon inte såg något där jag pekade att knölen varit, inga konstigheter i lymfkörtlar eller så, däremot såg hon två mindre cystor i sköldkörteln. De var troligen för små för att känna på utsidan, men de fanns där. Om det var någon sådan som var synlig och kännbar tidigare, eller inte, kunde hon inte svara på.
Så läkare ett säger Sköldkörtel.
Läkarkandidat säger Sköldkörtel.
Läkare tre säger Inte sköldkörtel
Unltaljudstekniker säger Cystor i sköldkörteln
Hur ska man hänga med?

Vad betyder det här nu då? undrar kanske någon, inklusive jag själv.
Ingen aning. 
Kanske att läkare 3 hör av sig någon gång i framtiden och säger Nemas problemas, allt är väl. Eller så hör läkare 3 av sig någon gång i framtiden och vill utreda vidare.
Eller så hör läkare 3 av sig någon gång i framtiden och har förklaring och åtgärd att leverera.
Eller så hör jag inget från läkare 3 alls. 
Allt lika sannolikt och troligt. Jag har verkligen ingen preferens för något av alternativen eftersom jag känner mig rätt sliten och därför har svårt att ta tag i något alls. Det får bli som det blir, vad det nu är.

Eller, jag orkar inte ingenting, något litet och lättfixat orkar jag ta tag i, som att ge vårt monster Ännumindrefjant ett nytt klösträd.
Han började bli för tung och vild för den gamla, som också klösts ner till grunden. Den vältes upprepat i hans galna attacker. 
Det här var en mer bastant sak som har potential att orka med honom även om ett halvår, när han har vuxit klart. Vad gör man inte för de små lurviga.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.