attvarabob

Jag har ibland samtal med föräldrar om att försöka matcha det man säger med det man uttrycker. Såsom att inte säga att man bara är trött när man egentligen är ledsen. Det för att barnen ska kunna lita på de intryck de får och inte börja tvivla på om det de känner stämmer eller inte. Hopp till SVT. Jag har fått höra att det ska vara värt att titta igenom Historien om Sverige . Jag började på första avsnittet och blev lite uttråkad, men kollegor har sagt att serien tar sig, så jag gjorde ett nytt försök. Det första kruxet är att jag förknippar programledaren Simon väldigt mycket med serien Exit . Det tog ett tag att inte se den karaktären när han pratade. Sen tog det ett tag till att lista ut vad jag stör mig på, och det är den där diskrepansen mellan vad som berättas och uttrycket.  Det är säkert bara ett naturligt avslappnat uttryck, men för mig ser det ut om att han berättar allt med ett leende. Allt från Stockholms blodbad, till elaka kungar och Vasaskeppets djupdykning a

Assistenter behövs alltid när man ska handarbete, det fick Polarn erfara: Assistenterna som är de röjigaste polarna och raraste av vänner: Ännumindrefjant är inte bara en gigantisk 4 månaders kattunge, utan också världens bästa värmefilt när man har mensvärk: Han har dessutom alltid varma tassar.  Som komplement fick jag sedan Lillfjant i mitt knä och en arvsmassa på varsin sida. Crazy cat lady starter pack liksom.

Polarn hade bestämt sig för att sy en väska medan jag jobbade hemifrån. Hon såg en i butiken när vi köpte smyckesprylar och bara kunde inte släppa tanken på den. Så nu är hon igång. Mönstret var inte övertydligt och kunskapen är i sin linda, så jag sprang lite skytteltrafik mellan datorn och syverkstan. Nu bävar jag för att min gamla symaskin ska ha lite svårt att hantera det tjocka tyget, men vi får väl se. Polarn är i alla fall väldigt engagerad, kanske särskilt efter massa pepp från personalen i butiken. För att släpa ut arvsmassorna i frisk luft och solsken drog jag dem från tyger och tecknande och gick ut på lunch. Alla var väldigt nöjda med sina val.  Sedan hade vi kraft och energi till att fortsätta med våra uppdrag och projekt. Polarn vid tyget, Pyret med näsan i ritblocket och jag vid jobbdatorn. Ingen fara, vi fick in lite sportlovssport till kvällen; arvsmassorna åkte till pyjamasklubben och jag körde ett helkroppspass.

Jag pratade med Kollegan om oron över hur man ska hålla sina döttrar till ett vettigt skönhetsideal. Hennes 17 åring har jämnåriga vänner som börjat med fillers, vad ska man säga om det?  Hur ska man vara en tillräckligt stark röst i det enorma mediabrus tjejer och kvinnor matas med? Läkaren och jag pratade om vår uppväxt med VeckoRevyn och supermodeller. Overkligt undersköna varelser, absolut. Mängder av ouppnåeliga ideal. Så vad är skillnaden? Att vi inte matades med obscena mängder bilder på detta dagligen? Att det inte var samma mängd retuschering, filters och fillers? Att det i jämförelse med dagens skönhetsideal ser hälsosamt ut? Det våra döttrar matas med är ju inte ens på riktigt. De ser bilder omgjorda till oigenkännlighet, vilket illustreras så bra i Doves kampanj Reverse selfie: