attvarabob

Jag provade dessa idag: De ska minska blödningar. De skulle alltså kunna göra så att jag kan ta mig till och från jobbet utan riskera att se ut som Carrie från Stephen Kings bok. Jag tror att de kanske hjälpte.  Att jag är osäker beror på att jag började med lägsta dosen eftersom jag får biverkningar av det mesta, och det fick jag av de här med. Huvudvärk, illamående, yrsel och magknip. Jag kan inte riktigt avgöra om det är bättre eller sämre än att vara orolig över att blöda igenom allt vilken minut som helst. Men jag tyckte nog att det var lite mindre blödning trots allt, och kanske kan jag få större effekt av högre dos. Men på tal om det där med reproduktion, så har arvsmassornas kompisar just fått sina syskon, ett tvillingpar. Pyret är grymt taggad och har en stor önskan och iver att få lära känna de små liven. Hon är möjligen aningens besviken över att jag inte kan leverera fler syskon, hon skulle gärna ha två till säger hon. Jag är nog inte bara för gammal för att...

...idag kom äntligen, eller vad man ska kalla det, mensen. Så nu har jag mer ont och mår mer illa och är ännu tröttare.  Rosor är röda, violer är blå, idag jag kvinna jag önskar att det inte var så jobbigt ändå. Jag hade tänkt träna idag, men det är svårt när man känner sig nyförlöst. Så jag tog hand om min miniträdgård istället. Tomaterna växer så de knakar. Små gurkor redo att skördas och många fler på gång. Smultron! Kruksallad från Hemköp, redo för andra skörden. Basilika från frön vi fick av ledningen på jobbet. Så dagboken, jag måste dra slutsatsen att tantvarningen ökar i takt med att äggstockarna töms.

Den här värmen tar kål på mig, jag är ständigt illamående och yr. Eller om det är hormonerna som har frispel och håller hela kroppen gisslan. Eller om det är järnnivåerna som (kanske) vilken dag som helst kommer kämpa motströms. Vill helst bara sjukanmäla mig och sova bort eländet, men vad skulle det göra för nytta när mensen kan komma imorgon, eller aldrig, järntabletterna kan börja ge effekt om en månad, eller två, eller aldrig och värmen kan försvinna imorgon eller om två månader. Livet kan ju inte stanna upp för att min kropp inte pallar. Eller? Samtidigt som jag kämpar för att ens ta mig till och från jobbet så Googlar jag det här: Har något hopp om att vara återställd bara semestern drar igång (för kanske är det därför kroppen protesterar extra mycket) och då kanske borde unna mig nya pjuck, som sommarpresent till mig själv. Hade någon tanke om att kunna ta mina morgonpromenader som förra semestern, men att byta ut varannan mot att springa. Känns inte så nödvändigt om...

Snart är det dags för semester. Jag Googlar kvällarna i ända för att komma på förslag för hur vi ska ägna våra fem veckor tillsammans. När jag hittar något uppslag är herr B.o.B.s entusiastiska svar:  " Ja, boka det då. "  Så härligt med gemensam planering. Å andra sidan så är det det ett inte helt obekant ämne mellan kvinnor i parrelationer på luncherna så här lagom till sommaren, har jag märkt. Ett år sa jag att jag skulle lämna hela planeringen till herr B.o.B. för att jag var så trött på att driva ämnet och planeringen. De andra drog djupt efter andan, spärrade upp ögonen och viskade " nääää ", och någon sa " Men då kommer det ju inte bli någon semester alls. " Semester fick vi, herr B.o.B. planerade och bokade men med samma muttrade jag gör nu.  Vad är det som är så knepigt med att sätta sig ner och planera gemensamt?  Nåväl. Jag måste ju också försöka planera efter min härliga "fas i livet" eftersom jag inte direkt kommer vilja befinna mig ...

Jag tog mig ut på min vanliga runda imorse och då blev det så här: Det slog mig att jag är så stolt över min prestation. Trots järnbrist, medelålder och förklimakteriet så har jag stadigt förbättrat mina resultat. Jag har tagit det lugnt, ökat lite i taget, sakta och försiktigt, men framåt har det gått. Så här såg det ut för ett halvår sedan: Så här blev det idag: Trots mensvärk, illamående, lätt huvudvärk och tryckande värme. I jakt på myggbett såg jag att även styrketräningen börjar ge effekt: Inte världens bästa bild, men det där är alltså muskler som ger en massa skuggor. Börjar få synliga magmuskler också, så galet.  Kroppen, det är ju makalöst vad den fixar, även på sockerberoende 46-åringar.

Polarn gillar att göra high five, jag tänkte att hon skulle uppskatta lite variation. Så jag drar igång en video på Youtube, kommer ni ihåg den här: Brandsta city släckers. Den gjorde succé. Så nu har vi övat Polarn, Pyret och jag och till sist satt refrängen med klappen. Snart uppträder vi i ett köpcentrum nära dig. 

"Men alltså titta vad vackert!!" "Men mamma, du måste alltid stanna och titta på blommor." "Så klart, man ska titta på vackra saker, det blir man glad av." Ja, jag hör mig själv.  Sen går jag hem och vattnar mina tomat- och gurkplantor, smultron, sallad, basilika och tusen palettblad. 

Pyret hade fått fin-fina blå-gula målningar på fritids och frågade entusiastiskt om hon fick se matchen idag. Sagt och gjort, hon och herr B.o.B. hoppade, skrek och suckade framför tv:n. Polarn gav det ett försök men valde att gå och lägga sig innan matchen var slut. Jag roade mig med det här:

Inte vet jag om det är åldern, eller järnvärdena, eller att jag har väntat en vecka på att mensen ska komma igång, men jag klarar inte av värme längre. Mitt arbetsrum har i och för sig noll luft, som alla gamla offentliga byggnader, och blir ännu värre av att ha extra många fönster och ha sol hela dagen. Dessutom har jag haft många besök på plats som innebär att arbeta i skyddsutrustning i denna obefintliga ventilering. Men idag var det ju inte ens särskilt mycket av denna varan: Men jag håller ändå på att klappa ihop. Jag mår illa, kan knappt tänka, och får tungt att andas. Det är verkligen inget jag känner igen, jag gillade ju Italien i juli, pallade Egypten mitt i sommaren, och tycker Thailands klimat är mysigt. Vad är det som händer? Med det sagt så har jag ändå dåligt samvete över att ha hoppat över träning idag. Vilket är löjligt på flera sätt. Dels är det sällan jag hoppar över min träning, den är inarbetad på rutin tisdag, torsdag och en helgdag. Dels är det inte nå...

Nämen det var väl länge sen jag bjussade på en katt? Varsågoda, vår lilla butterkaka.  Eller "vår", hon har ju bestämt sig för att vinna över sin husse och spenderar all tid att få honom att klappa på henne. Vi andra är bara intressanta om vi kan bjuda på något gott eller något bus; bus eller godis liksom. Men sen försvinner hon lika fort som ungarna som ringer på dörren på Halloween.  Svikare. 

Trots att klockan bara var 7 så var det smällvarmt och luften stod nästan still. Benen var dessutom som stubbar efter gårdagens travande upp- och nedför backen, jag hade mensvärk och blir fortfarande lite illamående av järntabletterna.  Inte optimala förhållanden för lite löpträning med andra ord, men se på tusan: Det ska bli spännande att se vad som händer om ett par månader när järnvärdena ska vara återställda, om det nu är det som gör susen. Kanske ett råd från gyn kommer vara värt något till sist. Förutom överraskningen att orka så pass, så kom jag fram till att jag hellre springer i kyla än i värme. Jag som svettas som tusan ändå, blir ju näst intill dränkt när jag tränar i värme. Det gör att jag undrar lite hur jag ska förhålla mig till rådet att man bara ska tvätta håret varannan/var tredje dag. Träning 3 gånger i veckan, dagliga powerwalks, arbetsrum som är som en bastu och vallningar på nätterna. Känns inte görbart att hoppa över schamponering varannan dag just...

Polarn blev bjuden på kalas, vilket är lite knepigt i dessa tider. Men kalaset anordnades på en strand, där alla då kunde sitta på egna filtar familjevis, medan barnen som ändå hänger ihop hela dagarna kunde leka. Ganska smidigt. Sen var det ju ohyggligt varmt och lite rörigt att hålla reda på vilka barn som lekte med vilka och var de ville dra iväg, men det gick bra trots allt. Pyret hade inte så stor lust att leka med Polarn och hennes kompisar och blev lite uttråkad. Så vi gav oss på backen tillsammans med en av hennes kompisar och hans mamma som också var där.  Sa jag att det var lite varmt idag? Halvvägs upp kom jag också på att jag ska ta min runda imorgon bitti, jag misstänker att benen kommer vara lite tunga då. Känns överlag väldigt trevligt att sommaren är här, om några år kanske man kan bara ligga på en strand och läsa en god bok. Det är ju något att se fram emot. 

Jobbet bjöd på sommarfest idag och chefen hade hyrt in en foodtruck med svingoda hamburgare jag tog en halloumibrugare. Efter det bjöds det på jordgubbar med grädde och delades ut små presentpåsar: En fin gest från chefen, eller hur?! Jag fortsatte ta steg mot förändring och göra svinjobbiga saker med osäker utgång. Känner mig helt slut. Och skittaskig. Och egoistisk. Och lite skraj. Samtidigt som jag försöker hålla mig lite hoppfull. Det ska bli skönt med helg och när allt det här är över, när det nu blir.

Att det ska vara så svårt att vara vuxen, det suger ju all energi ur en, som en konstant vampyr i själen. Jag fick i veckan ett mindre trevligt besked som gjorde mig heligt förbannad, och det följdes av ett annat mindre trevlig besked som gjorde mig kanske inte heligt förbannad, men irriterad. Så där att jag började ompröva saker. Är man då en så kallad "vuxen" så behöver man ju ta tag i saken, göra något åt det, inte bara gnälla. Det är ju fullkomligt orimligt begärt. Varför kan inte någon annan lösa det åt mig?  Problemen med att man själv ska ta tag i saker som besvärar en, är ju flera. Dels ska man då vara vuxen och prata med någon, på ett vuxet sätt. Dels ska man komma med konkreta och vettiga förslag på hur en lösning eller förbättring skulle se ut. Dels ska man sen gå och invänta om den blottade stunden faktiskt leder till en förbättring, om man blir hörsammad, eller om man blir sviken.   Jag gjorde allt det där idag, blottade strupen och bad om hjälp. Gav förslag ...

Jag tränade igår, efter ett uppehåll på såväl torsdagens som söndagens pass. Illamåendet och huvudvärken har lagt sig något, även om det ligger kvar en del. Det som förvånade mig var en känsla av att det gick ganska lätt, både halvtimmen på crosstrainern och halvtimmen styrketräning. Kände mig till och med lite smidigare när jag stretchade efteråt. Lika svettig som vanligt dock, trots trendiga hål i outfiten. Värsta tränings fashionistan.  På vägen till jobbet imorse märkte jag halvvägs att jag inte var andfådd, och när jag kom fram såg jag att jag hållit ett något högre tempo än vanligtvis Under lunchpromenaden med kollegan, som också är en som gillar att gå snabbt, märkte jag att jag kunde prata utan att flåsa så nämnvärt. Hon märkte det också. På promenaden hem kände jag nästan att jag ville börja springa istället för att gå, och det märktes på tempot.  Så kanske är det så att det där tillskottet med järn hjälper? Kanske kan det, som för Karl Alfred, också hjälp...

Jag fick rädda en tanig växt som inte trivdes hos mamma. Jag tog med den till jobbet. Nu är den mer än dubbelt så stor, och blommar!!! Skojigt.

Nu kör vi på sommarkänsla va? Med sneakers, så klart.

Jag låg halva natten med ett barn på min vänstra arm, och det andra med sitt ena ben över mig, eller inkört i min midja. Superskönt.  Jag försökte njuta av att de vill vara så nära, och känna tacksamhet för att de känner sig som tryggast i min famn, men lyckades inte alltid. Alltså inte jag på bilden, men min mentala målbild under natten. ( H ur söt?? ) Idag var första helgen på lääänge som det inte blev någon morgonrunda. Häpp! Biverkningarna har lättat något, men jag kände mig illamående, vaknade med huvudvärk och har fått pms, så jag tänkte att en vilodag var i sin ordning. Känner dock av viss abstinens nu, eller den där känslan av att ha missat något viktigt. Att rubba på väl inövade rutiner ställer till det i kroppen.  Medan resten av familjen åkte till pyjamasparty hela dagen lång, så rörde jag mig bara mellan kök, soffa och balkong. Lagade lite kläder, kollade på dokumentärer, och virkade. Polarn kunde knappt tro sina öron när jag svarade nej på frågan om ja...

För att fira att jag tagit mig igenom ett år till så blev jag väckt av Pyret som hade krupit ner hos oss, hon drömde en mardröm. Sen kunde jag inte somna om. Efter 45 minuter gav jag upp och lämnade sängen, då var klockan 5:15. Efter ett par timmar av virkning och tv hade båda arvsmassorna vaknat så jag serverade frukost åt dem. Som vanligt.  Av Polarn fick jag två teckningar som hon stolt lämnade över, hon hade ritat två av de ormar hon önskar sig. Vad varje mor vill ha på sin födelsedag; en önskelista. Lite senare fick jag presenter och blommor... ...innan jag fick åka iväg till Taxinge slott och välja från buffén. Fast det var vissa protester över att just jag skulle välja vad vi skulle göra idag. Pyret tyckte det var smått orättvis. (Snodda bilder, men äkta upplevelse) Tyvärr var det också så att jag igår började med de där järntabletterna jag fick av gyn.  Inte vet jag om jag blivit allt ner känslig, eller om det har med dos...

Jag är kanske den tröttaste och slöaste odlaren i trakten. Glömmer bort att vattna alldeles för ofta, och inte orkar jag toppa, trimma, pollinera och ha mig. Så ofta växer allt lite för långsamt och lite sent, men växer gör det. Mina tomatplantor tar sig: Mina gurkor har redan börjat växa: Och bara för att det är roligt så satte jag ner en använd sallad från affären i en burk. Ni vet, en sån klassisk sallad i kruka. Den har fått så här mycket blad: Bakom syns också smultronplantorna som det börjat komma bär på.  Tänk om jag hade haft lite mer ork och intresse, vilken lite trädgård jag skulle kunna ordna. 

Herr B.o.B. behövde vara med på möte efter pyjamaspartyt. Så för att arvsmassorna skulle kunna ägna sig åt det här: Så behövde jag sitta i den där salen i två timmar, till sen timma. Jag missade min egen träning och fick istället träsmak och tråkighetssjukan. Världens sämsta på att vara sportförälder, jag vet. Jag tycker att det är roligt att se dem utvecklas, jag myser åt att se dem ta för sig och hjälpa andra. Men inte så länge. Dessutom får man ta med i beräkningen att jag är världens tröttaste människa. Så vanligtvis när de tränar sitter jag (efter min egen träning) och väntar på att de ska komma hem så jag får gå och sova. Sömn är viktigt. Nu fick jag sitta och vänta i evigheter, för att sen skjutsa hem dem och få dem i säng. Brutalt att begära en sådan sak. Är det så här det blir när de är tonåringar sen, att sitta och leka Taxi när man egentligen bara vill sova?

Då är det skolavslutning denna vecka. Jag har, liksom en bra tv-kock, förberett för det. Vid senaste besöket på IKEA passade jag på att inhandla presentpapper, silkespapper, ljuslyktor (som krukor), succulenter och chokladtoppar. Arvsmassorna skrev ett kort till varje fröken medan jag slog in 8 kartonger och 8 blommor. Hej Hej Vardag (Louise Edlund Winblad) skildrade detta så klockrent: Det kom också ett brev idag, både läkaren och Postnord har jobbat fort. Dags för järntabletter igen alltså. Jag slutade efter att jag kände mig piggare, men har tagit extra under mensen. Det räckte tydligen inte. Senaste veckorna har jag i och för sig känt mig tröttare igen, men kopplade det till värmen och att jag mentalt börjar ställa in mig på semester.  Kan ju hoppas att gyn-besöket gör att jag i alla fall kan få känna mig lite piggare då.

Jag började dagen med tårtfrukost: Det var gott. Till lunchen blev det mer tårta och alkoholfri bubbel för att vårt lag var så duktiga i hälsoutmaningen. Det var också gott. Efter jobbet kunde jag hämta nya, lite för dyra, bordsunderlägg från Morris & Co, som hade samma mönster som tyget på stolarna. Google är fantastiskt för att hitta saker man inte visste att man behövde.  Jag upptäckte att träningen har gett tillbaka bära-barn-i-famnen-hela-dagarna-armarna. Plötsligt händer det. Fast inte så plötsligt, utan med regelbunden träning. Som att det var träningsdag idag. Men jag vet inte riktigt hur jag ska klara av att träna den här sommaren när jag så uppenbart tål värme sämre. Tempot på promenaderna till jobbet har sjunkit, och träningen hemma tar emot rejält. Jag får hitta någon anpassning, för träningen har blivit till ett av de små glädjeämne i vardagen, helt i klass med att äta tårtfrukost. Är det inte konstigt hur livet kan b...