...in med det nya. Nu ska alla sisådär-sneakers ut och ersättas med löparskor. För fötterna blir inte mindre kinkiga med åren och skorna slits fort när man går runt en mil per dag. Reebok, Asics, Bagheera och Adidas blev det nu. Vi börjar där.
Inlägg
Jag kom att tänka på hur lång tid det kunde ta att gå till eller från förskolan tillsammans med Arvsmassorna. Alla dessa sniglar och daggmaskar som behövde räddas från att bli påkörda och därför flyttas från vägen. Alla småkryp som skulle identifieras. Alla blommor och blad som var föremål för noggrann inspektion. Jag kom att tänka på det eftersom det vissa dagar fortfarande tar väldigt lång tid att följa med Polarn till skolan. Sniglar och daggmaskar behöver fortfarande räddas. Det var lite klantigt att plocka med mig förra veckans grönkålssoppa från frysen och äta till lunch, när morotssoppa och ugnsgratinerad aubergine stod på menyn till middag. Jag fick lägga till en tallrik havregrynsgröt efter kvällens träning för att bli mätt. Det här kan se ut som en fridfull kissekatt. Eller som en tvättbjörn som låtsas vara katt. Eller en lemur som hamnat i tomatsås. Alla alternativ är fel, detta är en inbrottjuv. Ännumindrefjant har lärt sig att hoppa på h
Kanske, kanske, peppar, peppar, börjar lite av orken komma tillbaka. Hoppas jag. Det har varit så ofattbart segt ända sedan i somras, eller till och med våras, både i träning och vardag. Varje promenad och löpning har känts som att röra sig i ständig uppförsbacke, med extra vikter och munskydd. Mjölksyra titt som tätt, andfådd efter 100 meter och tröttheten som en blymössa över skallen. Att komma hem och laga middag för tre har motsvarat känslan av att jobba på lunchrestaurang mellan 11:30 och 12:30, vilket jag vet eftersom jag har jobbat på lunchrestaurang. Allt som ska kommas ihåg, plockas undan, göras rent har fått mig att ta klivet rätt in i hjärndimman. Men kanske, kanske, peppar, peppar är det lite lättare nu. Förra veckans promenader till och från jobbet blev nästan 2022 års tempo. Dagens löppass närmade sig också gamla tiden, troligen för att jag har börjat om och följt ett löpträningsprogram. Det finns aningens mer ork till att laga maträtter, efter recept, med fl
Medan Polarn var på kalas hade Pyret och jag lite egen tid tillsammans, så då gick vi på restaurang: Även om det bara är lite mer än ett år mellan Pyret och Polarn så är det ibland väldigt stor skillnad på dem. Särskilt märks det när man är har möjlighet att umgås på tu man hand. Jag kan ibland golvas över hur stor hon börjar bli, Pyret, och blir så glad över att få höra vad hon funderar över. Sen är det ju otroligt skönt att kunna gå ut och äta med barn och äta något annat än hamburgare eller pizza.
Fredagar på jobbet känns alltid så fasligt långa, vilket är orättvist när helgerna känns så himla korta. För att inleda helgen och försöka göa den lite längre hade vi m iddag med Ellegulle. Fasligt trevligt med långa samtal om jobb, livet och böcker. Men nu dundrar helgen in, jag hoppas att jag kommer få ägna några minuter åt att vila. Hur jag skulle se ut som Goth enligt någon rit-app. Hur jag känner mig i vanliga livet tänker jag.
Jag testade att göra zucchinibiffar efter ett nytt recept. Det blev gott. Till och med arvsmassorna åt utan att klaga. Nog för att de är vana vid vegetarisk mat eftersom deras skola har den inriktningen, men de brukar inte vara särskilt nöjda när det serveras vegetariskt även hemma. Spännande ändå, hur vegetarisk mat kan väcka så mycket känslor. Hur vuxna människor kan klaga på att skolor serverar det, eller på att det bjuds på till en arbetslunch, eller middag. Att en del måste markera att man minsann är en sådan person som vill ha kött i sin maträtt, att det ska vara riktig mat, inte någon jäkla kaninmat. Jag kan förstå att barn kan vara skeptiska till vegetarisk mat, för att de är skeptiska till mycket, men att vuxna människor uttrycker någon slags rädsla för det är fascinerande. Mer zucchinibiffar lär det bli här hemma, av den enkla anledningen att det är gott. Inget ställningstagande, inte för att retas med någon, bara för att det är gott.
Det blev lite väntan på ultraljudsundersökning av halsen eftersom jag inte ville åka i en timme för att göra en undersökning på fem minuter. Men idag var det dags. Knölen känns inte på utsidan längre och jag har ingen aning om när den "försvann". Den rara människan som utförde undersökningen sa att hon inte såg något där jag pekade att knölen varit, inga konstigheter i lymfkörtlar eller så, däremot såg hon två mindre cystor i sköldkörteln. De var troligen för små för att känna på utsidan, men de fanns där. Om det var någon sådan som var synlig och kännbar tidigare, eller inte, kunde hon inte svara på. Så läkare ett säger Sköldkörtel . Läkarkandidat säger Sköldkörtel . Läkare tre säger Inte sköldkörtel Unltaljudstekniker säger Cystor i sköldkörteln . Hur ska man hänga med? Vad betyder det här nu då? undrar kanske någon, inklusive jag själv. Ingen aning. Kanske att läkare 3 hör av sig någon gång i framtiden och säger Nemas problemas, allt är väl . Eller så hör läkare 3 av si
Dagens tips, som landade precis innan jag skulle ut och springa, kommer från den alltid så bra löpskolan : Sakdor , vet inte riktigt vad det är, men nu kan alla minska risken för det med två övningar. Känns tryggt. ( Skämt åsido, bra sida med många bra tips, både för att minska sakdor och annat )