Jag har förstått att en del tycker att det är lyxigt, trevligt och praktiskt att kunna jobba hemifrån. Vi har möjlighet att göra det regelbundet på mitt jobb och många har fasta dagar i veckan där de sitter hemma.
Jag är inte en av dem.
Om jag är för sjuk för att vara på jobbet men frisk nog för att orka jobba hemifrån, okej. Om jag behöver fara iväg på något uppdrag halva dagen och det går snabbare att åka hem istället för tillbaka till jobbet, ja. Om Arvsmassorna fyller år, jamenvisst. Men annars, nej.
Jag trivs inte alls med att sitta vid köksbordet med dator och telefon hela dagen, det är en plåga. Att inte röra sig mer än mellan bordet och kaffebryggare är vidrigt. Dessutom är det för mig väldigt skönt att ha en tydlig gräns mellan arbete och fritid. Jag vill inte kolla en sista grej, komma på något efter jag stängt ner, eller växla mellan jobb och privat på en sekund. Det tar mig tillbaka till pluggandet när jag aldrig riktigt stängde av.
Jag vill ställa om genom att ta mig till arbetet. Jag vill fika med kollegor. Jag vill bli avbruten för att någon behöver en konsultation. Jag vill gå långt för att hämta kaffe. Jag vill höra dåliga skämt. Jag vill vänta på en ledig micro. Jag vill ställa om genom att promenera hem.
Men jag ser ljuset i horisonten.
Kommentarer