Det finns vissa nackdelar med att ha vänner och kollegor som är forskare. En nackdel är att det är en naturlig del av deras vardag att hålla föreläsningar, så de ser inget konstigt med det. En av dem, som föreläser och är med i nyheter och artiklar mest hela tiden, fick den briljanta idén att föreslå mig som föreläsare.
Chefer och kollegor sa det lite manipulativa "Klart du ska tacka ja! Det skulle vara toppen! Fast bara om du vill så klart."
Så nu har jag tackat ja till ytterligare en föreläsning för ytterligare en yrkeskategori i ytterligare ett ämne. Samtidigt som jag fortfarande är så nervös varje gång att jag vill kräkas. Den här våren ska jag dö en smula vid tre tillfällen....
....tänkte jag, och det fick jag skämmas enormt för på eftermiddagen. För då hör ungdomsvännen av sig och berättar att hon har fått beskedet att hon har långt framskriden livmoderhalscancer. När "Jävla cancer!"-känslan klev in, kändes det så enormt fjuttigt att ha ågren över att prata en timme om ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat.
För; Jävla cancer!
Kommentarer