Ansvarsfördelning

Bland framförallt kvinnor har väl begreppet känslomässigt arbete diskuterats allt mer de senaste åren, framförallt efter att boken Så jävla trött av Gemma Hartley kom ut. En del av det man pratar om i de sammanhangen är de gammalmodiga och könsstereotypiska rollerna i ett förhållande, där kvinnan ofta får ta ansvar för känslorna medan mannen tar hand om det praktiska. Sedan pratar man även om andra delar.

Men.

På vägen till och från jobbet brukar jag lyssna på någon lättsam topplista på Spotify, och där dyker plötsligt upp en förnämlig beskrivning av just detta. Alldeles säkert menat som en romantisk beskrivning.

Ska vi kika på början av Lewis Capaldis låt Pointless:

Så han tar ansvar för att ordna biobiljetter, koka kaffe, boka bord på restaurang, hämta vatten och göra födelsedagskort.

Hon tar ansvar för att hålla hans sorg borta, ta bort hans smärta, ge honom inre frid, vara ljuspunkten, göra honom till en bättre man och att acceptera honom som han är.

Nog är väl det en nog så tydlig beskrivning på en skev ansvarsfördelning. Herrejisses, vem orkar ta så mycket ansvar för en annan vuxen människas välmående och hela känsloliv. Men det ska tydligen vara romantiskt menat; Här får du vatten, så dränerar jag dig känslomässigt. Då hämtar jag väl hellre mitt eget vatten, det tar ju bara en halv minut sen är jag klar.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Läs mer

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Läs mer

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.

Läs mer

attvarabob

Leta i den här bloggen