Fortsätt till huvudinnehåll

Ansvarsfördelning

Bland framförallt kvinnor har väl begreppet känslomässigt arbete diskuterats allt mer de senaste åren, framförallt efter att boken Så jävla trött av Gemma Hartley kom ut. En del av det man pratar om i de sammanhangen är de gammalmodiga och könsstereotypiska rollerna i ett förhållande, där kvinnan ofta får ta ansvar för känslorna medan mannen tar hand om det praktiska. Sedan pratar man även om andra delar. 
Men.
På vägen till och från jobbet brukar jag lyssna på någon lättsam topplista på Spotify, och där dyker plötsligt upp en förnämlig beskrivning av just detta. Alldeles säkert menat som en romantisk beskrivning.
Ska vi kika på början av Lewis Capaldis låt Pointless:
Så han tar ansvar för att ordna biobiljetter, koka kaffe, boka bord på restaurang, hämta vatten och göra födelsedagskort.
Hon tar ansvar för att hålla hans sorg borta, ta bort hans smärta, ge honom inre frid, vara ljuspunkten, göra honom till en bättre man och att acceptera honom som han är. 
Nog är väl det en nog så tydlig beskrivning på en skev ansvarsfördelning. Herrejisses, vem orkar ta så mycket ansvar för en annan vuxen människas välmående och hela känsloliv. Men det ska tydligen vara romantiskt menat; Här får du vatten, så dränerar jag dig känslomässigt. Då hämtar jag väl hellre mitt eget vatten, det tar ju bara en halv minut sen är jag klar. 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Se upp!

Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän