Bland framförallt kvinnor har väl begreppet känslomässigt arbete diskuterats allt mer de senaste åren, framförallt efter att boken Så jävla trött av Gemma Hartley kom ut. En del av det man pratar om i de sammanhangen är de gammalmodiga och könsstereotypiska rollerna i ett förhållande, där kvinnan ofta får ta ansvar för känslorna medan mannen tar hand om det praktiska. Sedan pratar man även om andra delar.
Men.
På vägen till och från jobbet brukar jag lyssna på någon lättsam topplista på Spotify, och där dyker plötsligt upp en förnämlig beskrivning av just detta. Alldeles säkert menat som en romantisk beskrivning.
Ska vi kika på början av Lewis Capaldis låt Pointless:
Så han tar ansvar för att ordna biobiljetter, koka kaffe, boka bord på restaurang, hämta vatten och göra födelsedagskort.
Hon tar ansvar för att hålla hans sorg borta, ta bort hans smärta, ge honom inre frid, vara ljuspunkten, göra honom till en bättre man och att acceptera honom som han är.
Nog är väl det en nog så tydlig beskrivning på en skev ansvarsfördelning. Herrejisses, vem orkar ta så mycket ansvar för en annan vuxen människas välmående och hela känsloliv. Men det ska tydligen vara romantiskt menat; Här får du vatten, så dränerar jag dig känslomässigt. Då hämtar jag väl hellre mitt eget vatten, det tar ju bara en halv minut sen är jag klar.
Kommentarer