Dagens hinna fixa

Dagens första påminnelse plingade till redan klockan 7:00. Jag skulle göra ett nytt försök att få en tid på vårdcentralen för att följa upp Pyrets migrän. Tidigare försök har bara mötts med att de inte har några lediga tider och jag får försöka senare. Idag vände turen, tredje gången gillt och vi fick en tid om en månad.

Vården ändå, vilken väloljad maskin den är, NOT som Wayne och Garth skulle säga.

Nästa påminnelse kom innan lunch när jag fick traska iväg och möta upp Pyret. Hon fick äta lunch med mig och titta på när jag jobbade innan det var dags för utvecklingssamtal.

Denna gång skulle utvecklingssamtalet ske digitalt och vi föräldrar fick varsin länk. Om barnet inte skulle hinna hem fick det vara med läraren i skolan, stod det i instruktionen och eftersom mötet skulle börja direkt efter sista lektionen så fick det bli så. Tänkte jag.

Fast sen talade de om att eleverna skulle sluta tidigt för att det var bokat en massa utvecklingssamtal, eleverna stannade inte i skolan. Alltså behövde man vara på samma plats som ens barn, för de fick ju ingen länk att logga in på. Och därför i sin tur hamnade vi i att Pyret fick ta sig till mitt jobb eftersom jag planerat för att klämma in den där kvarten mellan jobbmåsten. Och det var verkligen så, det tog bara en kvart, inget att säga från varken lärare eller Pyret.

Detta eviga roddandet för att få vardagen att gå ihop kommer göra mig galen.

Nästa påminnelse dök upp efter utvecklingssamtalet. Vi behövde skynda hem för att följa med Polarn till sin första fiollektion.

Från det ena till det andra. Polarn var lite nervös men det gick så väldigt bra. Läraren var duktig på att skapa mersmak och de andra två flickorna i gruppen var väldigt rara. Polarn blev inte det minsta avskräckt av att hoppa in i en grupp där det redan varit ett par lektioner.

Sen var det ju bara resten av måndagsracet kvar med middag och läxor innan Polarn skulle iväg till träning.

Jag känner mig slut av alla vändningar och alla kom ihåg, inte för att det var just idag, utan för att det där roddandet sker hela tiden i stort och smått.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Läs mer

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Läs mer

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.

Läs mer

attvarabob

Leta i den här bloggen