Fortsätt till huvudinnehåll

Dagens oavsett

Nu när det är semestertider dyker det upp nyheter om hur semestrande svenskar sitter fast på flygplatser lite här och där. 
Det är plan som är trasiga.
Det är strejker.
Det är oväder och naturkatastrofer.

Jag tycker absolut att man ska diskutera brist på information och hur företag hanterar situationer, för det har jag full förståelse för att där brister det ofta. Vad jag inte kan förstå är när man diskuterar det som hänt mer ur vinkeln vi blev försenade för att planet var trasigt/ flygpersonal vill ha bättre arbetsvillkor/ det var ohyggligt oväder. För inte vill man flyga med ett trasigt plan eller när det är vulkanutbrott och nog vill man att människor ska kämpa för goda arbetsvillkor utan att bli överkörda? Då är man ju inte på dåligt humör över att man inte fixk flyga på det trasiga planet utan på att det inte fanns någon bra lösning på problemet.

Idag blev jag lite förvirrad när jag läste detta:
Några som drabbades av strul med tåg som då verkar dra slutsatsen att flyga nog varit bättre. 
Men är det inte så att det är lite samma sak? Flyg strular, tåg strular, bussar strular, bilar strular, till och med cyklar strular. Att resa kan ställa till med problem till följd av såväl oväntade som väntade händelser.

Jag har full förståelse för att man blir frustrerad, irriterad, besviken, arg och ledsen när det inte går som man planerat och önskat, men kanske är det vad känslan ska riktas åt. 
Fasiken att det inte blev som det skulle!
Men artiklarna verkar oftast vinklas åt att människor är sura på det trasiga tåget eller flygplanet.
Mer ilska åt dålig hantering av situationer som kan uppstå, mindre ilska över att inte få flyga med trasiga plan eller att tåg också kan försena din resa. Själv är det att bli fast utan information jag alltid bävar för när jag ska resa, för det där med service räknar jag inte riktigt med i min bitterhet. Men det gäller både på tågresor som flygresor. 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.