Så var det vardag igen.
De känner mig.
Jag gick upp tidigt för att hinna göra ett yogapass innan promenaden till jobbet, för jag är stel som en pinne.
Inte kan jag påstå att tankeverksamheten var mer flexibel under dagen. Bara två veckor borta och det kändes som att jag nyss börjat min tjänst. Att ha glömt inloggningskoden sägs dock vara ett bra tecken, då har man verkligen checkat ut från jobbet.
På sätt och vis är jag nybörjare snart igen. Jag började nämligen arbetsveckan med att informera min ena vikarierande chef att jag tackat ja till att vara heltid på den andra arbetsplatsen. Det känns lite vemodigt att säga hej då till en arbetsplats jag varit på i 6 år även om det varit för lite arbetsuppgifter och för mycket förändringar. Kanske mest för att jag saknar hur arbetsplatsen var när jag började, mer än att jag tycker det ska bli tråkigt att lämna den som den är nu.
Det blev också trist att behöva säga upp mig till vikarierande chef istället för ordinarie, som var på semester, samtidigt som det blev lättare så. Jag vet att ordinarie chef har varit rädd för att jag ska sluta tidigare och jobbat hårt för att jag ska stanna. Jag ser inte fram emot samtalet för att planera för själva övergången av tjänsten för den måste ske med en ordinarie chef.
Det ska däremot bli skönt att ha bara en arbetsplats, min förvirrade inre klimakterietant behöver det. Kollegorna på andra mottagningen hade redan fått besked att jag kommer vara där på heltid lite längre fram. För det gav ena kollegan mig en present.
Kommentarer