Fortsätt till huvudinnehåll

Dagens rubrik

I Aftonbladet:

De skriver alltså om en tränare för ett fotbollslag som under en match, enligt beskrivning, flög upp från bänken när domaren skulle granska om det skulle utdömas en straff. Tränaren uppges ha skällt ut domaren efter noter och satt pannan mot domaren. Detta alltså bara för en granskning, inte en dömd straff. Nu, skriver de, har han till följd av sitt beteende stängts av från att coacha sitt lag i nio månader. 
Aftonbladet kallar alltså detta beteende för "Hjärnsläpp". Inte för "Hotfullt". Inte "Agressivt". Inte ens "Djupt olämpligt" eller "Oprofessionellt" som egentligen också är för vagt. Utan "Hjärnsläpp"
Är vi inte i samma klass som när Våld i nära relation kallas för "Familjebråk" här?

Han fick inte "Hjärnsläpp", han betedde sig hotfullt och aggressivt mot en person som utförde sin roll helt utifrån de premisser alla var samlade under. Han blev med all rätt straffad i sin profession eftersom hans agerande var mer än olämpligt. Om sportvärlden ville utplåna den skönmålning som görs av denna form av aggressivt beteende, skulle han också ha åtalats för hot. Om en resenär skulle göra samma sak mot en busschaufför, skulle det kallats för "Hjärnsläpp" då? Om en kund skulle göra så mot en kassörska? Om en kollega skulle göra så mot en annan kollega?
Men inom sportens värld: "Hjärnsläpp".

Men det är sport, det väcker känslor! Kanske någon säger. Det gör film, musik och konst också, utan att folk samlas i grupp och slåss, eller hotar varandra. Jag väntar på den dagen sport inte längre ursäktar att människor hotar, slåss och släpper lös alla sina aggressioner, varken på eller utanför planen. 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.