Fortsätt till huvudinnehåll

Salig i sin tro

Trillade in i denna dokumentär på Svt:
Aliens - Striden om utomjordingarna
En dokumentär i två delar som utforskar olika människors upplevelser och ställningstagande i ämnet aliens. 

Jag har alltid tyckt att det är spännande med människors behov av att tro. Vi tror väl alla på något, även om det så är att vi tror på att inte tro på något. För om man helt saknar tro, hur mår man då?

Det som jag oftast hamnar i är funderingar över skillnaden mellan att vilja tro och vilja veta. Jag utgår ifrån att alla har rätt att tro på det de vill, jag kan respektera andras tro och världsbild i ganska lång utsträckning. För varför skulle man inte kunna få tro på något som inte går att bevisa. Men, då kan man väl lika gärna få tro på att saker ska gå att bevisa. Tron på vetenskap och fakta är väl också en tro att respektera, likaväl som tro på gudar, aliens eller spöken. 
Var och en är salig i sin egen tro är ett ordspråk jag är uppväxt med. 

Tro bli väl farlig först när den går över till att säga sig veta något som sant? Att känna ett behov av att omvända eller motbevisa de som tror något annat. Att förtrycka och förkasta andras bild av världen som falsk, mindre värd eller löjlig. Att uppleva att ens egen tro är den rätta, att andra bara inte förstår. Eller försöka maskera sin tro som vetenskap.

Jag tänker att det kanske kommer från ett behov av att vara med andra som tror samma sak, att inte känna sig ensam och att vilja förstå. Så jag vill att andra delar samma tro. Vi vill förstå och skapa mening, om andra inte delar min världsbild hur ska jag då förstå min egen? Det är kanske därför det är så lätt att dras in i att avfärda andras övertygelser och att glömma bort att det är okej att tycka olika. För visst är det svårt.

Kanske vill man tro på Aliens, på någon Gud, på att socker är giftigt, på att träning är livsviktigt, på att katter är källan till lycka. Det spelar väl ingen roll? Så länge jag inte försöker dela min tro som något annat än vad jag tror på, inte som den absoluta sanningen. 

Jag tror på vetenskap.
Jag tror på att lurviga djur gör mig lycklig.
Jag tror på fysisk aktivitet för att inte bli galen.
Jag tror nog på massor med saker.
Och jag försöker påminna mig själv att respektera att andra får tro på vad de vill och hoppas att bli bemött med samma respekt. 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.