Fortsätt till huvudinnehåll

Salig i sin tro

Trillade in i denna dokumentär på Svt:
Aliens - Striden om utomjordingarna
En dokumentär i två delar som utforskar olika människors upplevelser och ställningstagande i ämnet aliens. 

Jag har alltid tyckt att det är spännande med människors behov av att tro. Vi tror väl alla på något, även om det så är att vi tror på att inte tro på något. För om man helt saknar tro, hur mår man då?

Det som jag oftast hamnar i är funderingar över skillnaden mellan att vilja tro och vilja veta. Jag utgår ifrån att alla har rätt att tro på det de vill, jag kan respektera andras tro och världsbild i ganska lång utsträckning. För varför skulle man inte kunna få tro på något som inte går att bevisa. Men, då kan man väl lika gärna få tro på att saker ska gå att bevisa. Tron på vetenskap och fakta är väl också en tro att respektera, likaväl som tro på gudar, aliens eller spöken. 
Var och en är salig i sin egen tro är ett ordspråk jag är uppväxt med. 

Tro bli väl farlig först när den går över till att säga sig veta något som sant? Att känna ett behov av att omvända eller motbevisa de som tror något annat. Att förtrycka och förkasta andras bild av världen som falsk, mindre värd eller löjlig. Att uppleva att ens egen tro är den rätta, att andra bara inte förstår. Eller försöka maskera sin tro som vetenskap.

Jag tänker att det kanske kommer från ett behov av att vara med andra som tror samma sak, att inte känna sig ensam och att vilja förstå. Så jag vill att andra delar samma tro. Vi vill förstå och skapa mening, om andra inte delar min världsbild hur ska jag då förstå min egen? Det är kanske därför det är så lätt att dras in i att avfärda andras övertygelser och att glömma bort att det är okej att tycka olika. För visst är det svårt.

Kanske vill man tro på Aliens, på någon Gud, på att socker är giftigt, på att träning är livsviktigt, på att katter är källan till lycka. Det spelar väl ingen roll? Så länge jag inte försöker dela min tro som något annat än vad jag tror på, inte som den absoluta sanningen. 

Jag tror på vetenskap.
Jag tror på att lurviga djur gör mig lycklig.
Jag tror på fysisk aktivitet för att inte bli galen.
Jag tror nog på massor med saker.
Och jag försöker påminna mig själv att respektera att andra får tro på vad de vill och hoppas att bli bemött med samma respekt. 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Se upp!

Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän...

Dagens dag

Jag har ju helt glömt att berätta hur jag maxde den första sommarvarma och soliga dagen på året (i lördags)? Man följer med Cous-cous på en trip till Trosa. Där fanns Vintage sale med olika fynd: Klänning från Espirit. Jacka från Park Lane. Blus från Mixeri och fejkskinnbyxor från H&M. Blus från Vila. Alltsammans för 500:- Efter en promenad i hamnen och genom staden Tog vi en lunch. och glass Men man vill ju inte avsluta dagen när det känns som rena semestern. Så vi åkte till en handelsträdgård där jag inte kunde låta bli att spontanshoppa fler blommor jag inte har plats för. Som en plättar och två oxalis. Vi var ändå inte nöjda, så vi drog vidare till nödvändigheter på Granngården och mer secondhand. Klänning i behov av steamer från In wear. Vintage från Oravais. Efter 9 timmar rundade vi av dagen, alldeles fulltankade med D-vitamin och energi. En helt fantastisk dag.

Rysligt trevligt

Tillsammans med Cous-cous stod vi i kö innan portarna ens öppnat. Vädret var lagom grått och dystert för att passa in i att besöka Kolmårdens Halloween. Det hade på riktigt inte blivit särskilt effektfullt om solen hade skinit som den gjorde igår. Arvsmassorna var inte helt överens om vilken nivå av Halloween de ville utsättas för, så vi började med de mer barnvänliga delarna som Drakskogen och Pumpadalen , för att inte tala om att se alla djur. Snöleoparder ! Pyret hade innan vi åkte tänkt gå med Cous-cous i det lite rysligare delarna, de upplevelse aktiviteter de arrangerat. Men när det var dags att gå in i den första:  Hospitalet,  ville hon att vi så kallade vuxna skulle testa först. Och nä, jag tror inte att hon skulle uppskatta att gå på knölig mark i mörka trånga utrymmen med skådespelare som skriker och skräms. Cous-cous och jag testade på Bakgården också och fick hoppa ännu lite mer när några skrämdes. De får ju lätt mig att tappa kontrollen genom att göra det mörkt...