Jag hade bestämt mig, jag skulle inte påbörja något nytt projekt. Några andra i stickgruppen ville prova att göra sockor, men jag sa att det får vänta, jag håller på med så många andra stick- och virkprojekt.
Inte en blekaste hur jag ska hinna med det där också.
Jag kikade på den innan december, men tyckte att det skulle bli lite saftigt med 500 spänn för två kalendrar. 229 för två blev däremot okej, och jag fattar att den känns som en saga för arvsmassorna:
De blev helt uppvarvade av iver, Pyret bar sin i famnen hela vägen hem. Jag skulle också ha älskat den när jag var liten, med alla dess fina fack och små prylar.
Den var naturligtvis av plast och hade ramlar ur hennes ficka. Men de sekunder det tog att se det var rätt jobbiga.
Hon gnager på tappert och målmedvetet där. Ett helt igenom fascinerande beteende.
Idag tog jag med måttligt roade arvsmassor till stan för att handla:
Arvsmassorna fick dock en hälsosam förstärkning i känslan av att det lönar sig att haka på lilla mamsens upptåg, för på Adlibris (där man köper garn) hade de halva priset på adventskalendrar.
Nu är jag dock inte liten längre, utan börjar bli gammal och ser dåligt. Därför skrämde Polarn skiten ur mig idag. Detta mötte jag i hennes rum:
Hade den varit på riktigt hade jag kanske skickat vår mästerjägare på den. Lillfjant hade säkert tagit på sig det uppdraget. Om hon hade kunnat slita sig från sitt andra uppdrag vill säga:
Så var helgen redan slut, jag som skulle hinna läsa och sticka så mycket. Planer, vad ska man med dem till.
Kommentarer