Idag fick en del av all insamlad flextid gå till att ordna inför födelsedag och julafton. Det racet. Några julklappar saknas till ena arvsmassan men det mesta är antingen inköpt eller beställt. Nu återstår att boka kalasställe, och att ordna överraskning till helgen som belöning för att de vågade tävla. Man blir ju aldrig riktigt klar.
En liten stund kunde jag ägna åt att bara vara också, och då tittade jag igenom filmerna från just tävlingen. Jag trodde att jag skulle spricka av stolthet när jag såg dem gå upp inför domarna, släppa nervositeten och visa vad de kunde. Självklart började jag gråta en skvätt av att höra de andra i klubben prata positivt hur det gick och göra empatiska utrop när något misstag gjordes. Att sen se hur andra från klubben slöt upp och gratulerade Pyret och tröstade Polarn var ju så fint att jag höll på att tuppa av.
Arvsmassorna blev så taggade av helgen att de ställt upp på att tävla snart igen. Så himla skönt att första tävlingen blev en så positiv erfarenhet.
På tal om ingenting alls så var detta dagens outfit:
Typ Skogsmulle går med i armén, eller?
En annan kombination man kan ifrågasätta är den där hälsprickan jag har just nu och det här:
Emellanåt gör det så ont att jag vill gråta, men det hjälper mer att smörja så jag gör det istället. Det kommer gå över om ett par dagar. Liksom att kalas- och julracet kommer gå över.
Kommentarer