Fortsätt till huvudinnehåll

Lär dröja

Det där med att få en vaccinationstid verkar ju dröja. I snart en vecka har jag gått in i appen och kollat lite då och då, men möts nästan bara av detta:
Ibland dyker det upp en tid här eller där, oftast lite längre bort och/eller med kort varsel. När det dyker upp en tid så hinner man inte ens fundera på om det är möjligt att ta den innan den är borta. Det går på sekunder. 

Inte vet jag hur det är för andra människor, men om jag ska boka en tid så måste jag ju se över om den fungerar med arbetet och livet. Vissa saker på jobbet är, om inte omöjligt, så ruskigt omständligt att boka om, och till det måste jag planera för att kunna arbeta hemifrån ett par dagar om jag får biverkningar. Det gör det ju ganska omöjligt att hugga en tid i flykten. Inte heller har jag möjlighet att gå in i appen femtioelva gånger om dagen för att hitta dessa flyktiga tider.

Lustigt att tänka att jag och kompisen sa när de släppte vår åldersgrupp i fredags att vi skulle vänta till efter helgen och låta den värsta hetsen efter tider lägga sig lite. Vi kanske egentligen menade efter den här helgen. Eller nästa.
Men vem vet, plötsligt kanske det händer. Även sjukt dåligt organiserade saker brukar väl lösa sig till sist.

Välorganiserade är däremot mina små bäbisar:
Även om det är en lika ohållbar situation som vaccineringen, för alla de här får ju inte heller riktigt plats. 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.