I mitt jobb har jag ibland samtal med personer om deras roller som föräldrar. Givetvis kommer man då också in på relationen mellan föräldrarna.
Det gör mig alldeles matt att möta alla dessa personer* som beskriver hur de tar ansvar för barn, hushåll, släkt, födelsedagar, helger och socialt liv, utöver sina egna arbeten, sitt eget mående, och ibland också sin partners mående.
De går på knäna. De faller i bitar. Och när partnern får höra det så kommer det allt som oftast ett:
"Men du behöver ju bara säga till mig vad jag ska hjälpa till med."
"Hjälpa till." Åh vad jag är allergisk mot det valet av ord. Vem hjälper de, med vad? Hjälper till gör man när det är något som egentligen inte är ens ansvar, när man gör fast man egentligen inte måste. Att vara i en relation handlar inte om att hjälpa till, det handlar om att ta sitt ansvar och att dela lika på alla måsten. Istället för att den ena ska behöva be om hjälp med det gemensamma hushållet och förhållandet, kanske den andre kan fråga sig vad den behöver ta ansvar för.
Men det är få par där båda beskriver tillvaron hemma som delat ansvar. Det är istället frustration, sorg, uppgivenhet och känslor av svek och övergivenhet som präglar samtalen. Att inte orka planera mer, hålla reda på, hålla efter, göra, fråga, tjata. Att istället längta efter ett förhållande som är som ett företag där alla anställda vet vilka arbetsuppgifter som ska tas itu med, istället för ett där "Din mamma jobbar inte här!"-skylten dyker upp.
Samtidigt som det är frustrerande så är det fascinerande. För att möta par efter par som beskriver samma problem, samma frågor, samma gräl, samma mönster, gör ju att man funderar på hur det kan blivit så. Men mest undrar jag varför det är så svårt att ändra på.
*Jag skriver personer för att roller i ett förhållande kan se väldigt olika ut men jag har än så länge bara mött kvinnor som har den här rollen. Märkligt.
Det gör mig alldeles matt att möta alla dessa personer* som beskriver hur de tar ansvar för barn, hushåll, släkt, födelsedagar, helger och socialt liv, utöver sina egna arbeten, sitt eget mående, och ibland också sin partners mående.
De går på knäna. De faller i bitar. Och när partnern får höra det så kommer det allt som oftast ett:
"Men du behöver ju bara säga till mig vad jag ska hjälpa till med."
"Hjälpa till." Åh vad jag är allergisk mot det valet av ord. Vem hjälper de, med vad? Hjälper till gör man när det är något som egentligen inte är ens ansvar, när man gör fast man egentligen inte måste. Att vara i en relation handlar inte om att hjälpa till, det handlar om att ta sitt ansvar och att dela lika på alla måsten. Istället för att den ena ska behöva be om hjälp med det gemensamma hushållet och förhållandet, kanske den andre kan fråga sig vad den behöver ta ansvar för.
Men det är få par där båda beskriver tillvaron hemma som delat ansvar. Det är istället frustration, sorg, uppgivenhet och känslor av svek och övergivenhet som präglar samtalen. Att inte orka planera mer, hålla reda på, hålla efter, göra, fråga, tjata. Att istället längta efter ett förhållande som är som ett företag där alla anställda vet vilka arbetsuppgifter som ska tas itu med, istället för ett där "Din mamma jobbar inte här!"-skylten dyker upp.
Samtidigt som det är frustrerande så är det fascinerande. För att möta par efter par som beskriver samma problem, samma frågor, samma gräl, samma mönster, gör ju att man funderar på hur det kan blivit så. Men mest undrar jag varför det är så svårt att ändra på.
*Jag skriver personer för att roller i ett förhållande kan se väldigt olika ut men jag har än så länge bara mött kvinnor som har den här rollen. Märkligt.
Kommentarer