Fortsätt till huvudinnehåll

Vi drar.

Vi startade helgen lite i förtid och begav oss in till centralstationen i morgonrusningen. För att inte missa vår resa på grund av sedvanligt pendelstrul, var vi ute i god tid. Just idag fungerade dock pendeln så vi fick hitta en liten hörna på stationen, precis vid ena in- och utgången, där vi kunde vänta. En man passerade oss flera gånger medan han levererade fruktkorgar. Plötsligt kom han in med ett knippe bananer som han räckte över med ett leende, sa "Varsågod!" och pekade på Pyret. 
Värst vad många trevliga människor man stött på den senaste tiden.

Polarn och Pyret försvann iväg med herr B.o.B. en sväng och kom tillbaka med varsin tidning att roa sig med. Man kan ju lugnt säga att de valde väldigt representativt för sina personligheter. Man kan också säga att Polarn var grymt nöjd med sin pil-pistol senare, och Pyret, som inte alls ville låta Polarn titta på hennes Barbie grejer under tågresan, och deklarerade att de inte skulle dela med sig av de här sakerna, var lagom avundsjuk. Polarn delade ändå med sig, hon gör ju alltid det.


Framme i Malmö efter långa timmar på tåg, som ändå var så mycket lättare än att åka bil, hittade vi väldigt mycket vår. Så här tjusigt var det.


Hotellet erbjuder utsikt, trots att vi inte är högst upp.


De på Clarion erbjuder också ett något trevligare alternativ än den vanliga hotell-tvålen att tvaga sin utarmade lekamen med. 


En middag och fika senare erbjuder Pyret, som brukar skälla på oss för att vi aldrig gör något kul, att hon vill hem till katterna. Jag bedyrar att morfar och morbror ger sällskap och omsorg till de lurviga medan vi är borta. Jag försöker också påminna lite om hennes önskan att göra roliga saker och att det här är en av många saker som vi gör, som andra möjligen skulle klassa som "göra något kul". Oklart om det gick in.

Strunt samma. Ingen ska förstöra hotellfrukost för mig. Ingen. 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.