Pyret var på utvecklingssamtal idag. Läraren berättade att hon når kunskapsmålen med råge, eftersom hon ligger långt före de andra. Hon är en bra kamrat med fina vänner, och andra barn ber ofta henne om hjälp med att till exempel läsa.
För att uppmuntra läslusten fick hon en extrauppgift och fick låna en av läroböckerna för att öva på att läsa hemma.
Det här är vad skolan ger henne att öva på:
För att uppmuntra läslusten fick hon en extrauppgift och fick låna en av läroböckerna för att öva på att läsa hemma.
Det här är vad skolan ger henne att öva på:
Det här är vad hon övar på hemma:
Samtidigt som de ser hennes framsteg så underskattar de dem en aning.
Men det var ju de bra nyheterna.
Vi valde att ta upp några saker, som att det är någon/några som rotar i barnens väskor, tar saker och förstör. Som att Pyret inte trivs med lunchen eftersom de andra vid bordet inte låter någon annan prata. Som att vi hör att barnen verkar använda riktigt dåligt språk och attityd mot varandra emellanåt. Som att Pyret känner att fritidspersonalen är rätt kassa på att trösta när någon gör sig illa. Som att barnen behöver påminnas om det nya sättet att tänka i genusfrågor (eftersom Pyret blev retad över sina "pojkiga" gympaskor som var blå/gröna).
Sånt.
Läraren svarade.
Skolan visste redan vem som rotade och förstörde och pratade med hens föräldrar.
De visste att ungarna pratade uppfostrat.
Fritidsfrågor ignorerades.
De arbetade genusneutralt.
Så ganska slätrukna, politiker-svar som egentligen bara säger att de uppenbarligen behöver jobba mer på saken.
Fast när det gällde lunchen så berättade Pyret att det var värre än vad hon sagt till oss. Att hon blivit retad och kallad för äcklig. Då reagerade läraren och Pyret skulle få byta bord och välja själv vem hon ville sitta med. Och det är väl bra, men ändå.
När herr B.o.B., och Pyret, berättade det, började jag koka inombords. Nog för att skolan än så länge gett lite halvdåliga intryck, men nu jävlar.
Pyret sa villigt att hon kunde berätta för mig varje gång någon pratat på det sättet med henne. Jag vet inte om det är en välsignelse eller förbannelse att hon själv är så omedveten om hur fel det är att någon behandlar henne så. Men om jag inte märker att hon rapporterar någon förbättring kommer jag riva upp himmel och helvete på den där skolan.
Jag har nolltolerans mot mobbning, det ska de också ha.
Förutom att jag fullkomligt kokade inombords medan jag berömde henne för att ha berättat om det, så gjorde det så in i helvete ont i hjärtat att jag nästan slutade andas.
Fy fan, hur ska jag kunna lämna henne imorgon utan att dö en smula?
Kommentarer