Fortsätt till huvudinnehåll

När regnet faller.

Jag läser Brooke Shields självbiografiska bok När regnet faller: min väg ut ur förlossningsdepression och känner mig tacksam.
Vår resa med pyret, med strulig amning, magknip, hett temperament och ständiga skrikande känns som en promenad i solen jämfört med hur en förlossningsdepression verkar vara.
Nog för att jag ibland har känt att jag inte kommer orka, att jag vill trycka på ångra-knappen, att jag inte vetat vad jag ska göra, att jag är inkompetent, att jag vill rymma hemifrån och jag förstår att det eviga skrikandet hade kunnat dra in mig i det kompakta mörker hon beskriver. Men jag slapp gå igenom det helvete jag läser om.
Kanske slapp jag det för att jag inte kunde/vågade gå under graviditeten och drömma om framtiden med pyret. Kanske slapp jag för att jag aldrig under de många åren i väntan har tänkt mig småbarnslivet som något fluffigt och sött som sockervadd. Kanske slapp jag för att min kropp hade bättre kemi. Kanske slapp jag för att jag hade tur.
Varför jag slapp undan känns mindre viktigt än att jag slapp.
Men ändå.
Jag slås av att det verkar vara så många som nu pratar om hur jobbig den första tiden var, som för att trösta mig i min nya tillvaro där jag känner mig isolerad i en evig operaföreställning. Men innan, då pratades det om jobbiga förlossningar men hur det var värt det. Hur mysigt det var. Hur fantastiskt det var. Hur de njutit av sina bebisar.
Jag förstår att man inte vill skrämma tjejer inför småbarnstiden, att man kan tänka att om man berättar vilket maraton det kan kännas som för en del, så oroar man i onödan. Men jag tror att en mer realistisk beskrivning skulle hjälpa fler att sedan handskas med den omställning till föräldrarollen, den sorg och oro inför det nya livet och den känslomässiga kamp som jag nu får höra om från flera håll.
För en del kanske det är bara mysigt, för andra är det mer som ett träningspass; svettigt, ansträngande och ibland svårmotiverat men man gör det för att man vet att det kommer löna sig i längden.
Båda upplevelserna är okej.
När hela tillvaron, hela ens liv, ställs på sin kant, skakas om och förändras då är nästan allt okej.

Kommentarer

Lotta sa…
Vill tipsa om att det förra året kom ut två svenska självbiografiska böcker i ämnet, min egen bok "En mekanisk mamma" (Lotta Lindeborg) och Moderslyckan-vart tog glädjen vägen? av Helena Askén (pseudonym)
B.o.B. sa…
Tack för tipset! Det känns verkligen som att det behövs mer att läsa om i ämnet.

Populära inlägg i den här bloggen

Men herregud!

Pyret behövde ett par nya jympaskor. Hur svårt ska det vara. Svårt. Jätte-jätte-jättesvårt. Hon ville ha jympaskor med glitter på. Och guld. Vi lovade ingenting och förklarade att vi inte kunde bestämma vad det fanns för skor i affärerna, eller i vilka storlekar. Första affären. Hon hittar ett par svarta skor med glitter som jag också tyckte var okej. Men inte 600 kronor okej. Sen hittade hon ett par med glitter-ränder i regnbågens alla färger som jag tyckte var way out there och heller inte värda 800 pix. Andra affären. Ett par Frost-glitter-jympaskor och ett par guldglitter-jympaskor blev till stooora förälskelser, men fanns bara i storlek 25 och uppåt. Pyret ska ha 24. Tredje affären. Igen, jävla Frost-glitter-jympaskor i storlek 25 och uppåt. Inga andra skor duger än de i guld och med Frost vid det här laget. Inga som helst förkl...

Tänk positivt.

Tentan är klar och inskickad! Eller "klar",  jag vet ju i och för sig inte om jag har skrivit det läraren tyckte att jag skulle. Men imorgon har vi redovisning för grupparbetet, sen är skolan slut! Eller "slut" är den ju inte förrän nästa sommar. Men det är sommarlov! Eller "lov",  jag börjar ju jobba på måndag. Men det är ledig helg! Eller "ledig" är man väl aldrig med barn. Men det är fredag! Fredag är det, ingen kan ändra på det!!

Dagens jobb

En kollega på jobbet kom till mitt rum med en student i släptåg. Han tog mig handen och sa att jag måste följa med, han hade något fantastiskt att visa mig. Vi kom till personalköket, på bordet stod detta: Vi hade fått present han och jag; helt makalösa bakverk. Självklart delade vi med oss med alla kollegor, för det där kunde vi ju inte äta upp själva. Jag tog en liten bakelse: Den var bland det godaste jag ätit. Då fick jag ju lov att prova en bit av den stora gröna tårtan som var någon choklad, saltkaramellnöt-historia. Jag kommer aldrig se på bakverk på samma sätt igen.  Allt för att vi bara gjort vårt jobb. Sen gick jag från jobbet till utvecklingssamtal med Polarn. Läraren läste upp omdömet från den andra läraren måhända att jag är lite skör just nu, men jag blev så rörd att jag blev tårögd. Sen läste hon upp sitt eget omdöme och det var precis lika fint. Ord som " Hög nivå ", " Över målen ", " Du är fantastisk ", " En gl...