Så här på pyrets fem-månaders dag kan det vara läge att se tillbaka på tiden som gått och summera, som alla långkörande tv-serier som har idétorka.
"Blev det som ni tänkt er?" har ofta varit frågan sedan hon anlände.
"Inte vet jag." har ofta varit svaret.
Jag vet faktiskt inte att jag tänkte något särskilt om hur det skulle bli, trots att vi hade väntat så länge. Tur är väl det för jag hör hur man säger att föräldraskapet kan ingen förbereda sig på, så ett liv med vår lilla chilipeppar hade väl varit störtlöjligt att ens fantisera om.
Fem månader med en liten dam med så hiskeligt temperament har inneburit tårar, räkna-till-hundra-och-hundra-igen, huvudvärk, oro, ilska och en omfattande trötthet.
Det har också inneburit en gigantisk kärlek, enorm stolthet, stor förvåning och många skratt.
Inte var vi förberedda på att få en dotter som hoppade över det där med att vara bebis och gick direkt på obstinat tonåring.
Inte tänkte jag bli caffe latte-morsa, men att bara komma iväg på två fika-på-fik på fem månader hade jag nog inte förberett mig på.
Inte hade jag tänkt att hinna med lika mycket, eller kunna göra likadant som innan, men att bara ha hunnit med en sak som jag behövde göra nu när maken varit ledig fem dagar på raken var jag nog inte beredd på. Så här med växande frustration som facit på hand.
Inte för att jag har varit känslokall innan men att känna så otroligt mycket, och otroligt många, känslor för en annan människa har jag aldrig gjort.
"Blev det som ni tänkt er?"
Med falsettskrikande protestplakatet i famnen kan jag nog säga att jag inte tänkt något om hur det skulle bli, men jag trodde nog inte att det skulle bli så här. Även om det är tufft, även om jag ibland tittar avundsjukt på de små högarna till bebisar vi möter, även om tålamodet tryter så hade jag inte velat ha det på något annat sätt.
Grattis på fem-månaders dagen vår stora lilla tjej. Må din falsettröst och ditt chili-temperament ta dig vart du än vill gå i livet.
"Blev det som ni tänkt er?" har ofta varit frågan sedan hon anlände.
"Inte vet jag." har ofta varit svaret.
Jag vet faktiskt inte att jag tänkte något särskilt om hur det skulle bli, trots att vi hade väntat så länge. Tur är väl det för jag hör hur man säger att föräldraskapet kan ingen förbereda sig på, så ett liv med vår lilla chilipeppar hade väl varit störtlöjligt att ens fantisera om.
Fem månader med en liten dam med så hiskeligt temperament har inneburit tårar, räkna-till-hundra-och-hundra-igen, huvudvärk, oro, ilska och en omfattande trötthet.
Det har också inneburit en gigantisk kärlek, enorm stolthet, stor förvåning och många skratt.
Inte var vi förberedda på att få en dotter som hoppade över det där med att vara bebis och gick direkt på obstinat tonåring.
Inte tänkte jag bli caffe latte-morsa, men att bara komma iväg på två fika-på-fik på fem månader hade jag nog inte förberett mig på.
Inte hade jag tänkt att hinna med lika mycket, eller kunna göra likadant som innan, men att bara ha hunnit med en sak som jag behövde göra nu när maken varit ledig fem dagar på raken var jag nog inte beredd på. Så här med växande frustration som facit på hand.
Inte för att jag har varit känslokall innan men att känna så otroligt mycket, och otroligt många, känslor för en annan människa har jag aldrig gjort.
"Blev det som ni tänkt er?"
Med falsettskrikande protestplakatet i famnen kan jag nog säga att jag inte tänkt något om hur det skulle bli, men jag trodde nog inte att det skulle bli så här. Även om det är tufft, även om jag ibland tittar avundsjukt på de små högarna till bebisar vi möter, även om tålamodet tryter så hade jag inte velat ha det på något annat sätt.
Grattis på fem-månaders dagen vår stora lilla tjej. Må din falsettröst och ditt chili-temperament ta dig vart du än vill gå i livet.
Kommentarer