Jag läser Brooke Shields självbiografiska bok När regnet faller: min väg ut ur förlossningsdepression och känner mig tacksam.
Vår resa med pyret, med strulig amning, magknip, hett temperament och ständiga skrikande känns som en promenad i solen jämfört med hur en förlossningsdepression verkar vara.
Nog för att jag ibland har känt att jag inte kommer orka, att jag vill trycka på ångra-knappen, att jag inte vetat vad jag ska göra, att jag är inkompetent, att jag vill rymma hemifrån och jag förstår att det eviga skrikandet hade kunnat dra in mig i det kompakta mörker hon beskriver. Men jag slapp gå igenom det helvete jag läser om.
Kanske slapp jag det för att jag inte kunde/vågade gå under graviditeten och drömma om framtiden med pyret. Kanske slapp jag för att jag aldrig under de många åren i väntan har tänkt mig småbarnslivet som något fluffigt och sött som sockervadd. Kanske slapp jag för att min kropp hade bättre kemi. Kanske slapp jag för att jag hade tur.
Varför jag slapp undan känns mindre viktigt än att jag slapp.
Men ändå.
Jag slås av att det verkar vara så många som nu pratar om hur jobbig den första tiden var, som för att trösta mig i min nya tillvaro där jag känner mig isolerad i en evig operaföreställning. Men innan, då pratades det om jobbiga förlossningar men hur det var värt det. Hur mysigt det var. Hur fantastiskt det var. Hur de njutit av sina bebisar.
Jag förstår att man inte vill skrämma tjejer inför småbarnstiden, att man kan tänka att om man berättar vilket maraton det kan kännas som för en del, så oroar man i onödan. Men jag tror att en mer realistisk beskrivning skulle hjälpa fler att sedan handskas med den omställning till föräldrarollen, den sorg och oro inför det nya livet och den känslomässiga kamp som jag nu får höra om från flera håll.
För en del kanske det är bara mysigt, för andra är det mer som ett träningspass; svettigt, ansträngande och ibland svårmotiverat men man gör det för att man vet att det kommer löna sig i längden.
Båda upplevelserna är okej.
När hela tillvaron, hela ens liv, ställs på sin kant, skakas om och förändras då är nästan allt okej.
Vår resa med pyret, med strulig amning, magknip, hett temperament och ständiga skrikande känns som en promenad i solen jämfört med hur en förlossningsdepression verkar vara.
Nog för att jag ibland har känt att jag inte kommer orka, att jag vill trycka på ångra-knappen, att jag inte vetat vad jag ska göra, att jag är inkompetent, att jag vill rymma hemifrån och jag förstår att det eviga skrikandet hade kunnat dra in mig i det kompakta mörker hon beskriver. Men jag slapp gå igenom det helvete jag läser om.
Kanske slapp jag det för att jag inte kunde/vågade gå under graviditeten och drömma om framtiden med pyret. Kanske slapp jag för att jag aldrig under de många åren i väntan har tänkt mig småbarnslivet som något fluffigt och sött som sockervadd. Kanske slapp jag för att min kropp hade bättre kemi. Kanske slapp jag för att jag hade tur.
Varför jag slapp undan känns mindre viktigt än att jag slapp.
Men ändå.
Jag slås av att det verkar vara så många som nu pratar om hur jobbig den första tiden var, som för att trösta mig i min nya tillvaro där jag känner mig isolerad i en evig operaföreställning. Men innan, då pratades det om jobbiga förlossningar men hur det var värt det. Hur mysigt det var. Hur fantastiskt det var. Hur de njutit av sina bebisar.
Jag förstår att man inte vill skrämma tjejer inför småbarnstiden, att man kan tänka att om man berättar vilket maraton det kan kännas som för en del, så oroar man i onödan. Men jag tror att en mer realistisk beskrivning skulle hjälpa fler att sedan handskas med den omställning till föräldrarollen, den sorg och oro inför det nya livet och den känslomässiga kamp som jag nu får höra om från flera håll.
För en del kanske det är bara mysigt, för andra är det mer som ett träningspass; svettigt, ansträngande och ibland svårmotiverat men man gör det för att man vet att det kommer löna sig i längden.
Båda upplevelserna är okej.
När hela tillvaron, hela ens liv, ställs på sin kant, skakas om och förändras då är nästan allt okej.
Kommentarer