Nu förstår jag hur dessa självhjälps böcker kan sälja som smör i solsken.
Jisses, man blir ju lätt desperat i jakten på lycka ibland.
Det där eviga Iiiiiiiiiiiiiiiaaaaaaäääääääääiiiiiiiii som ljuder dagarna igenom, vid glädje, ilska, ledsamhet och, uttråkning, stör hjärnan, gör mig primitiv och desperat.
Jag vill ju bara ha lite kul! känner jag med varenda cell i kroppen. Ge mig en stund att göra något jag njuter av, något som gör mig glad, något jag trivs med.
Jag försöker. Pyret ges sysselsättning och jag tänker lite bestämt att hon dör inte av att skrika lite grann när jag står tio centimeter ifrån och roar mig med... vad det nu är för sjuka saker jag njuter av (stryka tvätt, sortera i skåp, inreda).
Men, det där skriket. Det där primalskriket. Det där höga C. Det där ständiga ylandet. Det där Birgit Nilsson med födslovärkar.
Det går inte att tänka, fungera, koncentrera sig. Det går inte att ignorera.
Så nej, jag får inte ägna en stund med det jag trivs med. Jag arbetar med "damage control" hela dagarna och pysslar med det som roar pyret fem minuter i taget (dansa, hoppa, klappa händer, krypa, stå, leka med boll, leka med kanin, leta efter katten, titta i tidning, läsa Laban-boken, titta ut genom fönstret, titta på hockey, titta på bebis i spegeln, kladda mamma i ansiktet, sjunga, titta på YouTube, leka med Babywalker, fånga flaskan... Jag är stolt över min uppfinningsrikedom.).
Mat kastas in, kaffe dricker jag kallt, toalettbesök görs snabbt medan jag fortsätter roa pyret (primalskrik i badrum är ingen höjdare). Någon mer som ser lösningen till mysteriet hur jag fått magkatarr.
Situationen bygger en lätt rabiat lycko-sökerska. Som en pundare på plattan står jag och gungar pyrets babysitter och frågar "Men kan jag inte bara få stryka lite? Snääääälla."
Iiiiiiiaaaaaaäääääääiiiiii svarar hon. Det betyder nej.
Så hur blir man lycklig mitt i det?
Hur blir man lycklig i stunden som ska göra en lyckligast av allt, när den inte gör det?
Hur blir man lycklig när stunderna av pyrets skratt och bus inte väger upp alla utbrott?
Hur blir man lycklig när man efter fem månader fortfarande bara har "Håll ut, det blir bättre längre fram" att förhålla sig till?
Var finns självhjälpsböckerna i det ämnet?
När jag kommit ut på andra sidan av det här ska jag skriva den, håva in stora stålars och sätta pyret på dyr internatskola.
Jisses, man blir ju lätt desperat i jakten på lycka ibland.
Det där eviga Iiiiiiiiiiiiiiiaaaaaaäääääääääiiiiiiiii som ljuder dagarna igenom, vid glädje, ilska, ledsamhet och, uttråkning, stör hjärnan, gör mig primitiv och desperat.
Jag vill ju bara ha lite kul! känner jag med varenda cell i kroppen. Ge mig en stund att göra något jag njuter av, något som gör mig glad, något jag trivs med.
Jag försöker. Pyret ges sysselsättning och jag tänker lite bestämt att hon dör inte av att skrika lite grann när jag står tio centimeter ifrån och roar mig med... vad det nu är för sjuka saker jag njuter av (stryka tvätt, sortera i skåp, inreda).
Men, det där skriket. Det där primalskriket. Det där höga C. Det där ständiga ylandet. Det där Birgit Nilsson med födslovärkar.
Det går inte att tänka, fungera, koncentrera sig. Det går inte att ignorera.
Så nej, jag får inte ägna en stund med det jag trivs med. Jag arbetar med "damage control" hela dagarna och pysslar med det som roar pyret fem minuter i taget (dansa, hoppa, klappa händer, krypa, stå, leka med boll, leka med kanin, leta efter katten, titta i tidning, läsa Laban-boken, titta ut genom fönstret, titta på hockey, titta på bebis i spegeln, kladda mamma i ansiktet, sjunga, titta på YouTube, leka med Babywalker, fånga flaskan... Jag är stolt över min uppfinningsrikedom.).
Mat kastas in, kaffe dricker jag kallt, toalettbesök görs snabbt medan jag fortsätter roa pyret (primalskrik i badrum är ingen höjdare). Någon mer som ser lösningen till mysteriet hur jag fått magkatarr.
Situationen bygger en lätt rabiat lycko-sökerska. Som en pundare på plattan står jag och gungar pyrets babysitter och frågar "Men kan jag inte bara få stryka lite? Snääääälla."
Iiiiiiiaaaaaaäääääääiiiiii svarar hon. Det betyder nej.
Så hur blir man lycklig mitt i det?
Hur blir man lycklig i stunden som ska göra en lyckligast av allt, när den inte gör det?
Hur blir man lycklig när stunderna av pyrets skratt och bus inte väger upp alla utbrott?
Hur blir man lycklig när man efter fem månader fortfarande bara har "Håll ut, det blir bättre längre fram" att förhålla sig till?
Var finns självhjälpsböckerna i det ämnet?
När jag kommit ut på andra sidan av det här ska jag skriva den, håva in stora stålars och sätta pyret på dyr internatskola.
Kommentarer