Det där livet man lever, med de där kropparna vi ska klara oss med, är ju inte så lätt alltid. Jag påminns på flera håll om hur skört det är, hur mycket som kan haka upp sig, haverera eller knasa till sig, allt i de där helt naturliga kropparna vi går runt och hanterar.
Sen jobbar jag ju på att den ska fungera bra, för det vet jag ju att den inte gör av sig själv. Så alla steg, all löpning, all styrketräning, all rutin kring måltider, all rutin kring sömn, allt för att minska stress gör ju sitt till för att konditionsåldern är 23. Jag vågar inte tänka på hur kroppen skulle fungera annars.
Min egen hakar upp sig och havererar lite här och där, mest av den helt naturliga och förväntade orsaken ålder. Det gör ju inte de svårbehandlade, kraterliknande hälsprickorna lättare att ignorera; att de är en naturlig del av åldrandet. Klimakteriets vallningar, humörsvängningar, vätskesamlingar, hudbesvär, störtblödningar, hjärndimma, trötthet, magbesvär känns ju inte heller så himla lätt att acceptera som "naturliga".
Men trots det. Kroppen funkar.
Lite krämpor, lite nedsatt här och där, lite förändringar, men funktionell ändå. Den är rätt stark och duglig för någon närmare 50, skulle jag tro.
Så jag kommer gå till jobbet imorgon igen, tacksam över att jag kan det och orkar det, både fysiskt och psykiskt. Jag kommer vara tacksam för att jag påminns om alla små och stora kroppar som kämpar på mot värre saker än morgonpromenaden uppförsbacke, i motvind, med snö i luften. För de kroppar som havererar på värre sätt än planerad ombyggnad på hormonkontoret.
Kommentarer