Vi har noterat att i området vi passerar till och från skolan så har någon för en tid sedan skaffat en Newfoundland. Varje gång jag sett den minns jag vår egen nuffe och blir lite nostalgisk. Och jag saknar henne, så klart.
Nuffe följde glatt med.
Kattbebis bestämde sig idag för att hoppa i badkaret medan Pyret och sedan Polarn duschade.
Idag på vägen från att ha hämtat arvsmassorna ser vi den där nuffen igen. Människorna som står bredvid den frågar om vi känner igen den, och jag svarar att den brukar vara i området lite längre fram. När ingen ägare dyker upp på en stund erbjuder vi oss att gå med den till det området och se om vi kan hitta en ägare.
Vi gick omkring en stund, hoppades att hunden kanske skulle visa var den hörde hemma. Det gjorde den inte. Till sist dök det upp en grabb som hunden uppenbarligen kände igen, han utbrast: "Men du får inte rymma ju!". Det var hans kompis hund.
Så vårt äventyr slutade med att grabben försökte få den vid det laget väldigt busiga vovven att följa med honom till några hus bort.
Pyret tjatade sedan hela vägen hem om att vi skulle skaffa hund och försökte desperat hitta lösningar på alla hinder jag lade fram. Som om inte jag redan försökt hitta en lösning. Längtan efter en ny nuffe blev så mycket mer intensiv än vad hon någonsin kan förstå och den längtan har dykt upp ända sedan vår bebis försvann.
Fast å andra sidan, vem behöver hund när man har en sådan här katt?
Jag tycker ändå att det är en viss liknelse mellan dagens två lurviga. Frisyrerna till exempel.
Kommentarer