attvarabob

Fredrik Backman har släppt en ny bok. Folk med ångest. Passar mig väldigt väl av många anledningar. Har jag sagt att jag tycker att hans böcker är fantastiska? Det har jag säkert, men jag säger det igen. Nu är min lässtund innan läggdags säkrad för några dagar framöver.

Arvsmassorna är alltid lika imponerade av att åka till Skansen. Till viss del har det säkert att göra med att det finns ponnyridning och sockervadd, men även utan sådana inslag så blir de nöjda. Idag gjorde vi därför det enda vettiga och skaffade årskort. En vuxen och ett barn kostar 200 spänn i inträde, ett årskort för vuxen kostar 295 och då ingår inträde för ett barn. Behövs ju ingen avancerad matematik där. Så nu har vi alla tråkiga dagar för resten av året fixade. 

I mitt jobb har jag ibland samtal med personer om deras roller som föräldrar. Givetvis kommer man då också in på relationen mellan föräldrarna. Det gör mig alldeles matt att möta alla dessa personer*  som beskriver hur de tar ansvar för barn, hushåll, släkt, födelsedagar, helger och socialt liv, utöver sina egna arbeten, sitt eget mående, och ibland också sin partners mående. De går på knäna. De faller i bitar. Och när partnern får höra det så kommer det allt som oftast ett: " Men du behöver ju bara säga till mig vad jag ska hjälpa till med. " "Hjälpa till." Åh vad jag är allergisk mot det valet av ord. Vem hjälper de, med vad? Hjälper till gör man när det är något som egentligen inte är ens ansvar, när man gör fast man egentligen inte måste. Att vara i en relation handlar inte om att hjälpa till, det handlar om att ta sitt ansvar och att dela lika på alla måsten. Istället för att den ena ska behöva be om hjälp med det gemensamma hushållet och förhållandet, ka

Jag hoppas ju som bekant innerligt att jag lyckas föra över den där läslusten jag vuxit upp med, till arvsmassorna. Idag kom Pyret hem med det här: Hon hade varit på Bibblan tillsammans med skolan och fått sitt alldeles egna bibliotekskort. Jisses vad stolt hon var. De hade också fått en bok som de inte behövde lämna tillbaka, om Spyflugan Astrid, minsann, och en tidning med boktips där man kunde markera vilken bok man ville låna. Pyret hade markerat säkert 80%.  Nu behöver väl inte mina arvsmassors läslust väckas, men allt som gör dem ännu lite mer sugna tar jag tacksamt emot. Pyret läser egna godnattsagot och Polarn vill ju precis som sin storasyster sitta och traggla bokstäver i lättlästa böcker. Hon klarar att identifiera väldigt många bokstäver nu och blir så jädra stolt när hon klarar alla bokstäver i ett ord. Dessutom visar hon ett fantastiskt tålamod när hon gissar på fel bokstav och ändå fortsätter försöka.  Det som gjorde mig lite ledsen var att höra att

Varenda gång det är mer ledigt än bara en vanlig helg så dyker den upp; helgångesten. Jag är liksom inte funtad så att jag kan se bonusen med att bara ha extra ledigt, jag ser extra krav. En vanlig helg går ju så fort att man kan komma undan med att inte ha fått sova ut, trots allt, eller hunnit med mer än det där man måste ta tag i som städ, tvätt och veckohandling. Men långhelg, det finns inga ursäkter. Listan på saker att ta tag i är ju alltid lång, så något av det borde man väl hinna med, men sen vill man ju hinna ha lite roligt också, för att inte tala om att njuta av vädret när det är efterlängtad sol och värme, och en jäkla morgon borde man väl få sova lite. Visst hann jag ha lite trevligt, jag fick ju en middag med mammakompisen och vi bjöd hem Pyrets bästis med familj på middag. En stund i solen på balkongen tryckte jag in och det blev ett par sovmorgnar. Det blev lite övning på cykel med arvsmassorna och plantering av blommor. Jag tog tag i saker också, som att sälja av

Polarn fick en del Lego i födelsedagspresent. Ganska mycket Lego kan man väl till och med säga. Hon ville ta itu med den här idag: Att man precis fyllt 5 betyder att man inte kan läsa att det är för barn mellan 7 och 12. Så därför sätter hon obekymrat och självständigt igång med sitt projekt. Jag sitter med som en hovdam vars uppgift består av att förklara för Pyret att Polarn vill göra det här på egen hand, och vara något slags allmänt sällskap som lyssnar på hennes funderingar, berättelser och sånger.  Halva detta gigantiska projekt, med en femåring mått mätt, klarade hon av på förmiddagen. Sen tog hon en paus för påskmiddag hos mormor och morfar och trollade ihop resten innan hon gick och la sig.  Den lilla damen satt alltså tålmodigt igenom en 109 sidors lång instruktionsbok utan att bli sur, frustrerad eller irriterad en enda gång. Eller jo, ett par gånger blev hon irriterad, på sin syster, som väldigt gärna ville hjälpa till. Fast Polarn behövde ingen hj

Påskhelgen inleddes med att ta ledigt halva skärtorsdagen. Det var rätt skönt efter en ganska tung arbetsvecka som mest fått mig att känna mig otillräcklig. På eftermiddagen fick jag även möjlighet att känna mig otillräcklig som mamma när arvsmassorna tog till tjuvnyp för att försvara rätten till en plastbit från en förpackning. Jag försökte förmedla det absurda i att bråka om vad som egentligen var skräp när de har ett rum med så mycket riktiga leksaker och pyssel att det nästan inte får plats. Jag kan ha behövt en mer pedagogisk framtoning, men var rätt chockad, och ledsen, över att de faktiskt tog till tjuvnyp, det händer så sällan. Budskapet verkade trots allt gå hem, även om det inte var några solida mammapoäng på den situationen. Mer en klapp på axeln för gott försök. Bättre blev avslutet på dagen när mammakompisen och jag gav oss på utfodring på det här stället: Till skillnad från karaktären Cliff Barnes, som jag minns som ett ordentligt stolpskott, så var det här ett ri

Kanske är det bara jag som avslutar en dag med en ledare i Nature om en studie som tittat på det där med  Skärmtid . Kanske är det bara jag som tycker det där med att särskilja åsikter från vad forskning faktiskt visar är så himla skoj. Kanske är det bara jag som tycker att det här var extra skoj eftersom den skulle kunna göra att föräldrar kan slappna av lite, men att föräldrar ändå envist håller fast vid att " forskning har visat att det inte är bra ". När det gäller saker som kan ge föräldrar skuld och skam så vinner åsikter ofta över fakta, för "alla vet ju" är ett så starkt argument. Annan fakta som blev intressant idag; Jag brukar bara klicka bort notiserna i telefonen om steg och aktiv tid, men ibland är det kul att titta på hur man rör på sig. Idag var en ganska vanlig dag och den kan sammanfattas så här: Inte illa för någon med kontorsjobb.

Ännu en helg har kommit och gått. Ännu en helg ägnades mest åt att hinna det där som aldrig hinns med i vardagen. Städa, tvätta, plocka undan tvätt, handla och rensa och göra mer plats. Ibland undrar jag om definitionen på galenskap är att ägna mer tid åt att försöka hitta strategier för att hantera stök och oreda, än att bara plocka iordning röran. Nya garderober och skohyllor, men skorna hamnar ändå på golvet av alla andra i hushållet. Nya lådor till förvaring, men allt läggs ändå precis där man sitter istället för tillbaka på sin plats. Krokar för att saker ska ha en annan plats än möbler och golv, men de gapar tomma. Så jag ägnar mig åt att i alla fall få bättre ordning på mina egna saker, för att hålla den där galenskapen i schack. Inte fick jag mycket till sovmorgon heller, om man inte räknar 30 respektive 60 minuter som sovmorgon, eller den utlovade solen jag sett fram emot. Lika bra att det blir måndag igen, så kan man skjuta alla måsten ifrån sig ett tag. Nästa helg är åtm

Det utlovas att våren ska återkomma. Det hoppas jag. Kanske kan sol och värme göra att jag återfår lite energi, för det behövs. Jag vet liksom inte vad mer jag själv kan prova, så kanske naturen får hjälpa till lite. Som det är nu så äter jag regelbundet, kanske inte så varierat som jag önskar men småbarnsåren liksom. Jag tar rask promenad i 40 minuter nästan varje dag, och uppnår nästan alltid minst 10 000 steg per dag. Sömnen är inte fantastisk, men jag lägger mig hyfsat tidigt och sover bra mycket bättre än de senaste åren. Ändå. Stendöd. Gäspar mig genom dagarna, ögonlocken känns som bly, har en tyngdkänsla i alla muskler, humöret svajar, får kognitiva svårigheter och Vill. Bara. Sova. Fattar inte. Men våren är ju magisk, så kanske den löser allt. Kan inte bara något lösa allt, för jag är alldeles för trött för att göra det.

Hela veckan har jobbet bjudit på tillfällen att visa hur representanter från myndigheter och vården kan vara totalt oförmögna att se individen det handlar om. Så vansinnigt deprimerande när samverkan är oönskat, egna rutiner är viktigare än en fungerande individ och misstro är det vanligaste arbetsverktyget. Kanske är därför jag är så löjligt trött. Eller för att jag har kommit till jobbet en kvart tidigt varenda morgon och därför planerat att gå en kvart tidigt, men varje dag gått minst en kvart sent istället. Strunt samma. Trött är jag och därför ska jag göra som man ska och gå och lägga mig, klockan halv nio. God natt.

Pyret: " När jag blir stor ska jag jobba med att spela spel. " Jag: (Är en modern och fördomsfri mamma som håller den instinktiva Du ska skaffa dig en ordentlig utbildning och ett ordentligt fast jobb-känslan i strama tyglar) " Jaha, det säger du ." Pyret: " Hur jobbar man med det ?" Jag: " Jaa, jag antar att man övar jättemycket tills man är superduktig, och då är man med i tävlingar och vinner pengar ." Pyret: " Kan man vinna mycket pengar? " Jag: " Det verkar så ." Pyret: " Då ska jag göra det och ge dig och pappa allt ni vill ha. Sen, om jag har mycket pengar, ska jag ge pengar till andra som behöver saker ." 1. Vår pension är fixad. 2. Skönt att höra att hon planerar att frångå sitt nuvarande allt-som-är-mitt-är-mitt-till-minsta-millimeter-tänk.

Pyret låtsades att hon kunde uppfylla önskningar med en av sina leksaker. Både herr B.o.B. och jag kunde utan minsta betänketid utropa att vi önskade oss sömn. En hel natt, utan att bli väckt, ensam i sängen, gärna med sovmorgon, var väl kontentan. Eftersom jag går och lägger mig innan 22 och går upp först såväl på vardagar som på helger, tycker jag att min önskan ska få slå in. Önskningar för de som frivilligt sitter uppe till midnatt och får sova till 8-9  på helger får liksom stå tillbaka tycker jag. Om det finns någon slags prio-lista. Men det är väl för att man blivit lite bitter. Sömnbrist leder till bitterhet har jag förstått, utöver lätt demens och svag fysik. Nu räknar jag med att Pyrets leksak har de magiska krafter hon påstått.

Polarn hade sin kalasdag idag. Hon hade bjudit 13 kompisar, 10 kunde komma. Tillsammans med henne själv och Pyret vad det alltså 12 taggade små förskolebarn som skulle roas och tas omhand i 2 timmar. Förutom att jag är lite känslig för ljudnivåer nu för tiden så gick det utmärkt och väldigt fort. Barn lämnades, de fick ta sig igenom en hinderbana innan de åt glass med miljarder bitar strössel, minimarshmellow och minimaränger som de dränkte i choklad- och kolasås. De röjde runt till musik eller bara med varandra, innan de åt korv i Polarns baklängesmiddag. Sen öppnades presenter och de hjälptes åt att öppna en enhörnings pinata, och förtrollades av den där obligatoriska kalaspåsen lagom till dess att alla föräldrar dök upp för att hämta sina avkommor. Smidigt. Smidigt eller inte, vila behövs efteråt, vi är alla helt slut.

Jag skulle väl inte vara småbarnsmamma om jag inte fick regelbundna nervsammanbrott över konstant oreda i hallen.  Nu gör vi ett nytt försök att ha saker på sin egna plats, men lägger också till möjligheten att kunna dölja när saker vägrar hamna på rätt plats.  Jag presenterar: Hallen. Det är verkligen inte så att jag tror helt och fullt på att det här kommer ge familjemedlemmarna en magisk förmåga att placera saker där de hör hemma, eller avstå från jag-lägger-den-här-så-länge mentaliteten. Men hoppet är det sista som överger en och på min dödsbädd kan jag i alla fall hävda att jag försökte alla lösningar jag kunde komma på. 

När vi promenerade runt i det fantastiska vädret i Köpenhamn, gick vi på en bakgata förbi ett galleri. Genom fönstret såg vi stora tavlor målade i olja, föreställande bland annat streckgubbar och delfiner. Grova streck, klara färger och väldigt, väldigt, väldigt enkelt målat. Så enkelt att herr B.o.B. sa till arvsmassorna: " Det där ser ut som något ni skulle målat! " Det kunde nog de allra flesta som sett tavlorna, och inte är känsliga konstkritiker, kunnat hålla med om. Utom Polarn, som säger: " Nä. " När vi förvånat frågar henne igen om hon inte skulle kunnat måla så, svarar hon: " Nä, jag skulle målat lite bättre. " Älskar den ungen.