Fortsätt till huvudinnehåll

39.2

Plötsligt blev Polarn varm och lite mosig och hejsan hoppsan sa tempen.

Pyret drabbades aldrig riktigt av den ökända första året på förskola är barnet mer hemma och är sjukt, än på plats, alias vab-året. Visst, snor i mängder, men inget allvarligt. Jag tror att hon var hemma 4 dagar på två terminer.

För bra för att vara sant va?

Nu har jag på känn att Polarn kommer bli vårt vab-barn. Lite sådär otursaktigt med tanke på att:

a. Det sägs i samma anda som tidigare förskoleordspråk att andra barnet håller sig friskare sitt första förskole år eftersom att de har "härdats" genom att storasyskonet har släpat med sig allt skit redan. Kan väl i och för sig stämma eftersom att Polarn har snorat och hostat sig igenom Pyrets första förskole år. Men i övrigt så brukar ju mitt liv följa principen om Det-som-alla-säger/råkar ut för/gör gällande-fast-tvärtom.

b. Eftersom vi var föräldralediga under Pyrets första förskole år hade det passat lite bättre in i det där trasslet vi kallar liv att ständigt ta hand om sjukt barn då och få mildare behandling av alla barnvirus nu. Så som alla säger att det brukar vara.

Nåväl. Jag ska inte måla fan på väggen, även fast det är där han brukar sitta, det kan ju vara ren tillfällighet och bara en trist start. Och är de sjuka ska de självklart vara hemma och bli ompysslade, inte vill jag bidra med att smitta ner halva kommunen heller.
Jag säger bara att det är lite trist, lite knöligt och lite typiskt. Dessutom är jag orolig för att det tar ut alla framsteg vi gjort efter inskolningen om hon blir hemma ett tag så här tidigt.

39.2 alltså. Och ögoninfektion på det. Stackarn.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.