Fortsätt till huvudinnehåll

Dagens tur

Arvsmassorna skulle få gå på konsert. Hov1 gjorde sin sista spelning så vi stod i duggregnet på Gärdet.
Jag vill påstå att jag höjde medelåldern rejält på området överlag, men vi var ju dessutom anvisade till Under 13 området.
Alltså ett avspärrat området för barn mellan 2-13.
Arvsmassorna var lite besvikna över att det var trångt, långt bort, konstig vinkel och därmed rätt dålig sikt.

Plötsligt kommer det en klunga tjejer skrikandes för full hals och springer förbi oss. Snart kommer en klunga till. Då ser jag att några som definitivt är under 13 springer framför avspärrningarna. 
Det tog en liten stund, men på något sätt förstår vi att de håller på att släppa in folk från Under 13-området in i det stora området. Så vi rör oss snabbt åt det hållet och jag hör vakter säga att det blivit för högt tryck på U13 området och de behövde släppa lite.
Så vi tar oss igenom!
Plötsligt står vi här.
Mindre folk och mycket bättre sikt. Och strax efter stänger de öppningen till U13 området.
Arvsmassornas lycka var total och det blev en mycket bättre upplevelse för oss alla.

Helikoptern anlände och sen drog det igång. 
Tjejerna skriksjöng varenda låt och jublade åt varje eldsflamma och fyverkeri.
Arvsmassorna var lyriska och började gråta när spelningen var slut. Det är ju lite fint.

Efter spelningen var det bara att i sakta mak följa folkmassan genom staden, förbi avspärrningar. Det blev inte bättre än att vi fick promenera i en timme in till Stockholm city. Det var ju härligt efter att ha stått upp i 4 timmar.

Men det var ju tydligen några fler där.
Får säga att det ändå gick smidigt att ta sig hemåt samtidigt som över 50 000 andra.

Även om det inte var någon episk avskedskonsert eller stor musikalisk upplevelse, utan tvärtom rätt slätstruket, så var det en upplevelse att få uppleva Arvsmassornas upplevelse. 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.