Så närmar sig den dag på året där jag försöker undvika andras vilja. Jag tycker på sätt och vis att det är fascinerande att det finns få saker som tvingas på andra nu för tiden, men födelsedagar är en av dem. Du kan undvika högtider med full respekt från andra, men inte "Din dag". Vilket gör att det känns väldigt lite som "Min dag" för jag får inte styra över den. Det jag vill ha av "Min dag" är att det ska vara en helt vanlig dag, helt utan gratulationer och firande, vilket bemöts med sådant avfärdade att jag måste insistera. Det blir ju väldans märkligt att behöva göra det.
Bild från dagens dag som i allra högsta grad handlade om andra. Jag var någon slags ansvarig vuxen när Arvsmassorna och Mammakompisens arvsmassa ville åka in till stan. Det var lite av en utmaning, men alla klarade sig och Mammakompisen fick tillbaka sin arvsmassa i samma skick som hon lämnade henne. Bra jobbat av mig.
Jag meddelade ena chefen att jag med all respekt tackade nej till att bli firad, för med jämn födelsedag och lång tjänst får man firande med lunch, tårta och present. Jag bad om hjälp att informera min andra chef om detta eftersom hon går all in och dukar upp med ballonger, girlanger och champagneglas till den alkoholfria cidern när det är dags. Hon skriver till och med ett litet tal. Jag vill inte sitta vid ett långbord med två avdelningar som ska sjunga och gratulera. Det medförde att jag blev inkallad till andra chefen för att förklara varför.
Varför? Det finns många anledningar, alla förutom åldersnoja, men kontentan är att dagen får mig att må dåligt och jag vill låtsas som att den inte är. När jag försöker undvika ämnet och förklara att jag helst avstår från dagen börjar människor säga emot.
"Nämen säg nu, när fyller du?"
"Klart vi måste fira!"
"Jag ska nog ta reda på när det är!"
"Så klart jag måste få fira dig! Det är du tvungen till!"
Handlar det om "Min dag" då? Handlar det inte mer om andra?
Kommentarer