Jag får höra om bekantas charmiga barn och fylls av den där längtan.
Den där som svider.
Så börjar jag tänka på de som jag har följt på hela resan, från singel, till par, till föräldrar. Eller från par som bestämmer sig för att skaffa barn, och gör det. Under tiden som jag har längtat.
Den är ju så naturlig och självklar den där vägen, den är så välmarkerad på kartan.
Så kommer jag in på de där hopplösa tankarna om varför den inte kan vara så där naturlig och självklar för oss. Varför skulle det vara just vi som inte bara kunde bestämma oss för att skaffa barn, och så göra det.
Om det hade varit så självklart för oss, om jag hade blivit gravid efter det där genomsnittliga året som det tar för att bli gravid, och sen väntat de där 9 månaderna, så hade vi varit föräldrar till en 10-åring idag.
Istället så ska just vi iväg på läkarsamtal efter fem misslyckade insättningar och 12 års längtan.
Varför ska det vara så?
Varför ska just vi vara ett av de där paren som måste leta efter vägen som inte finns på kartan, som måste gå vilse hela tiden och riskera att aldrig komma fram?
Varför ska det vara så lätt för de flesta, men så otroligt svårt för en del?
Varför ska livet vara så där orättvist?
Det är ju så konstruktivt att mala frågor som inte har något svar.
Det märks att den där pausen vi har haft börjar nå sitt slut, att det där inbokade läkarsamtalet om två veckor för att diskutera fortsättningen börjar spöka.
Den där som svider.
Så börjar jag tänka på de som jag har följt på hela resan, från singel, till par, till föräldrar. Eller från par som bestämmer sig för att skaffa barn, och gör det. Under tiden som jag har längtat.
Den är ju så naturlig och självklar den där vägen, den är så välmarkerad på kartan.
Så kommer jag in på de där hopplösa tankarna om varför den inte kan vara så där naturlig och självklar för oss. Varför skulle det vara just vi som inte bara kunde bestämma oss för att skaffa barn, och så göra det.
Om det hade varit så självklart för oss, om jag hade blivit gravid efter det där genomsnittliga året som det tar för att bli gravid, och sen väntat de där 9 månaderna, så hade vi varit föräldrar till en 10-åring idag.
Istället så ska just vi iväg på läkarsamtal efter fem misslyckade insättningar och 12 års längtan.
Varför ska det vara så?
Varför ska just vi vara ett av de där paren som måste leta efter vägen som inte finns på kartan, som måste gå vilse hela tiden och riskera att aldrig komma fram?
Varför ska det vara så lätt för de flesta, men så otroligt svårt för en del?
Varför ska livet vara så där orättvist?
Det är ju så konstruktivt att mala frågor som inte har något svar.
Det märks att den där pausen vi har haft börjar nå sitt slut, att det där inbokade läkarsamtalet om två veckor för att diskutera fortsättningen börjar spöka.
Kommentarer