attvarabob

Självbetjänings kassor. Så smidigt. Not. Vareviga gång får man stå och vänta på att någon ointresserad medarbetare ska uppmärksamma att man står där och viftar, i ett försök att få hjälp. För vareviga gång kommer det en sån här jädra skylt:

Idag fick jag frågan från en kollega vad jag skulle göra i helgen. Jag svarade "Åh! Jag ska försöka ha sovmorgon!" Själv skulle hon på kryssning. När jag kom hem struntade jag i att handla mat, dammsuga, klippa katternas klor och la mig på soffan och slumrade. En kollega skulle hem och ha middag för vänner. När kollegorna pratade om sina "att göra listor" tänkte jag bara "jobbigt". Jag tror att en ny variant av B.o.B. håller på att växa fram.

Eftersom vi redan konstaterat att det är en sån dag idag så passar jag på att slita upp ett jack i hälen. En jädra kabelhållare hade lossnat vid en tröskel, så spiken stack rakt upp. Nu har jag torkat blodspår genom lägenheten, eftersom jag var så trött att det tog ett tag innan jag märkte att hälen klibbade fast i golvet.

Ibland har man ju "såna där" dagar. Ni vet vad jag menar, "såna där" dagar när allt händer på en gång, när allt strular, när total kaos råder. Idag var en sådan dag. Saker bara händer hela tiden, saker som ingen kan rå för, saker som inte går att förhindra eller förebygga, men saker som måste tas omhand. Än så länge har jag inte utvecklats till bläckfisk, så det enda som finns att göra är att ta några djupa andetag och ta en sak i taget. Vilket är lättare sagt än gjort när allt som händer är lika viktigt. Men är det inte lite fascinerande med sådana dagar? Hur kan det bli på det här viset? Är det någon universell lag som styr att det som händer någon gång per dag plötsligt ska hända en gång var tjugonde minut? Fördelen med total-kaos-dagar är väl att man till slut blir så trött och uppgiven att man inte ens orkar bli arg. Istället fnittrar man lite lätt hysteriskt när nästa problem uppstår, för man kan väl inte annat än skratta åt eländet. Just idag yttrades ...

Jo. Magen växer. Det ställer till med problem för Katten, hon som lever sitt liv klistrad vid mig. Hon vill gärna sova i mitt knä, så gärna att hon knuffar undan datorer, tidningar, böcker, andra katter, maken, eller vad som kan stå i hennes väg. Nu finns något där som gör det svårt att hitta en skön sovställning, för matte har liksom blivit obekväm. Ska man ligga på magen, ända upp under hakan, eller nedanför magen? Hon bökar, snurrar, kliver upp och ner, gnäller, går till maken, kommer tillbaka, börjar om. Stackarn. Då är det här bara början. Jag väntar med spänning på den dagen hon ligger på min mage och Toshiba bestämmer sig för att ge en taekwando spark rakt ut. Vilken chock hon kommer få. Men jag tvivlar på att hon kommer flytta på sig, för det är inte riktigt hennes stil. Katten har fått konkurrens och än så länge verkar hon inte störtförtjust.

I ett år har jag väntat på att få den ena orkidéen att blomma om. Till slut kom hela tre nya stänglar. Jag blev så stolt. Idag råkade maken ha av en av stänglarna. Jag blev så ledsen. Maken förstår inte alls hur sorglig det är. Jag tror maken får sova på soffan inatt.

Idag var det dags för ny kontroll hos barnmorskan. Allt såg bra ut, mina värden, mitt blodtryck och till slut hjärtljuden på Toshiba. För det tog en stund idag att hitta det lilla livet, tillräckligt länge för att jag skulle hinna bli orolig. Men så till sist hördes det där ljudet vi väntade på; snabba starka slag. Och precis som vid ultraljudet och förra hjärtljuds-kontrollen så tog det bara en hundradels sekund så började tårarna trilla. Vilken makalös upplevelse. Jag tror att det kommer kännas som en makalös upplevelse hela vägen. Lite egoistiskt tänker jag att alla som blir gravida säkert känner det som att de genomgår ett mirakel, vilket alla graviditeter egentligen är, men för oss är det verkligen ett litet mirakel. Vårt lilla mirakel. Makalöst.